som idéen till Iliaden upprann, och helt visst var Sokrates aldrig snillrikare, än då Xantippa hushållade med munsbitarne.
— Det är lyckligt för dig, som ej heller eger någonting, att du kan trösta dig med de der föreställningarna.
— Förhållandet är emellertid ganska anmärkningsvärdt. Rousseau till exempel var också en medellös man, men i sitt armod har han skapat en filosofi, som skall förändra verlden. När franska revolutionen utbröt, var det, som du väl erinrar dig, en stark hungersnöd i landet. När en person är hungrig, måste han taga sig till någonting och, fyndigare då än eljest, gör han någonting stort; när ett land svälter, gör det en revolution.
— Prat, bara prat! Det skulle vara lätt att bevisa dig, att lika stora verk blifvit utförda af rikedomen som af fattigdomen, af de mätta som af de hungriga. Tror du att Gallerna voro utsvultna, då de intogo Rom?
— Derom är jag fullkomligt öfvertygad. De ville äta sig mätta i Rom, derför intogo de staden. De svälte i norden och tågade derför söder ut.
— Tror du att också Romarne anföllo Kartago och förstörde det, drifna af hunger och törst?
— Visserligen. Rom fruktade att blifva utätet af Kartago och beslöt derför att taga försteget och äta ut det. Må vara att jag för öfrigt icke kan bedöma saken som filosof, utan endast af erfarenhet såsom praktikus; men när jag varit hungrig eller lidit brist på mina nödvändigaste behof, så har jag känt, att jag med mera liflighet och kraft än eljest tänkt Och handlat. Mången gång har jag i sådana stunder tyckt, att jag rigtigt trampat lyckan på hälarne.
— Men hvarför har du då icke också fattat den i rockskörtet?
— Det är sanning, att jag ej ännu kunnat det, emedan skuggbilden hitintills oupphörligt försvunnit; men, tro mig, den skall ej alltid undgå mig. Jag håller ständigt min hand utsträckt för att hvilken stund som helst gripa tag i rockskörtet.
— Hvad du har, det är födgeni. Lita på mig, det är alltihop.
— Födgeniet är ingenting annat än den puppa, hvari det äkta geniet hvilar, endast afvaktande tillfället att uppenbara sig som vingad fjäril.
Under detta samtal hade Marie aflägsnat sig och begifvit sig upp i öfre våningen, der hon nedfälde rullgardinerna, med omsorg putsade möblerna och tände ljus i den med förgylda ornater utsirade kronan. Knappast hade hon slutat dermed, förrän rasslet af en vagn hördes från gården. Äfven de sexande vännerna hörde ljudet.
— Tyst! yttrade födgeniet.
— Fortsätt du ditt samtal. Hvad rör oss den der vagnen?
— Du har orätt, min bror; när man vill göra lycka, rör oss allting. Lyckan åker stundom i hyrvagn och stundom går hon till fots. Ingen vet, hur hon ser ut, emedan hennes utseende ständigt vexlar. Tyst derföre!
