90
Med stolt och vredgad blick, stampade Reuterholm i golfvet, då han nämde namnet på den han talade vid.
— Jag tiger, svarade denne utan att röra sig från stället.
— Tala, tala! uppmanade honom likväl Reuterholm efter en stunds besinning. Jag har behof af att höra dig tala. Således tala, tala fritt!
— Allt, hvad Alm berättade, kände ni redan förut.
— Genom dig, det är sant.
— Om ni föraktade edra fiender, under det ni slipade edra vapen, blefve ni farlig. Nu har ni tappat spelet. Uppgif hoppet att hädanefter på svensk botten kunna leverera Armfelt någon hufvuddrabbning.
— Uppgifva hoppet?
Detta samtal, som passerade tvenne dagar efter tilldragelsen vid Liljeholmen, visar att Reuterholm med oro och missnöje betraktade sitt handlingssätt då. Den blinda, oöfverlagda ifvern hade fört honom för långt, och han insåg att han visat tänderna allt för tidigt och derigenom sjelf väckt den slumrande björnen hos Armfelt och det Gustavianska partiet. I stället att, som han hoppats, fånga dem i ett enda notvarp, hade han endast blottat sig och visat dem, hvad han förde i skölden. Han kände behof af att höra en annans tankar, äfven om han ej ämnade följa dem.
— Sverige är ingen god jordmån för våldsamma katastrofer. I Tyskland, i Polen eller i Italien är jordmånen bättre.
— Förstår jag dig rätt?
— Ganska säkert.
— Men det skall icke blifva lätt att förmå Armfelt att lemna fäderneslandet. Han känner sin styrka här.
— Han skall sjelf anhålla att få resa.
Det var omöjligt för Reuterholm att låta bli att betrakta denne man, som, ju mer han lärde känna honom, blef honom allt mer och mer en olöst gåta.
— Huru kan du förutsäga det?
— Det är ingen konst, om man endast känner menniskohjertat och begagnar sig af dess svagheter. Ni bör afvakta tiden.
— Tiden? Ah, jag är icke den man, som vill låta leda mig af slumpen.
— Slumpen är ej att förakta. Vanligtvis stå vi i större förbindelse till den än till oss sjelfva.
— Förklara dig närmare.
— Hvad som ännu ej inträffat, kan ingen förklara.
— Du känner mig icke! Du underskattar mitt värde.
— Ni är en ovanlig man, herr baron. De ovanliga störtas ej af andra, de störta sig sjelfva.
— Hvilka egenskaper tillägger du då min motståndare?
— Narrens.
— Och likväl vill du, att jag skall lägga armarne i kors?
