92
— Du spår förfärligt.
— Och verkligheten skall en gång blifva förfärligare; men vi aflägsna oss från ämnet.
— Du är en sträng logikus.
— Ankarsvärd fordrade riksdag. En riksdag då innebar detronisering.
Reuterholm kastade en förvirrad blick på honom.
— Hertigen ingick också på allt, ehuru med tvenne vilkor.
— Och dessa voro?
— Ingen förändring af konstitutionen och ingen blodsutgjutelse.
— Man har bedragit dig.
— Bedragit mig? I hvems intresse var det, herr baron, som man vid samma tid utspridde ryktet, att konung Gustaf uppgifvit hoppet att rädda sitt rike och sin krona, att han i hemlighet plundrat flere af statens allmänna kassor, till och med arméens, och försedd med en mer än furstlig, förstås stulen, förmögenhet ämnade fegt fly med sin son, kronprinsen, till Göteborg, för att der inskeppa sig till Italien och för sin återstående lefnad bosätta sig nära Neapel, der han redan sades ha inköpt en betydlig egendom?
— Du berättar mig nyheter, om hvilka jag icke eger någon kunskap.
— Huru uppfattade hertigens parti general Platens högsinnade och modiga vägran att draga sig tillbaka inom riksgränsen? Hvad var afsigten med den skriftliga försäkran hertigen tog af alla officerarne, och de förbindelser, hvari man inlät sig med Rysslands kejsarinna? Alla dessa tilldragelser innebära rika materialier till dylika frågor.
— Och dessa frågor vill du hålla fram som ett syndaregister emot mig?
Vincent mötte Reuterholms blick med lugn, nästan med likgiltighet.
— Icke det, herr baron; men man bör aldrig glömma, på hvad punkt man står. Operationerna bero mycket af positionen.
— Godt och väl; men 92… vänder ryggen åt 88 och 89… och ler åt dem.
— Förhållandena kunna likväl lätt vända sig om, och då blefve 88 och 89 svåra domare, inför hvilkas stränga blick 92 måhända skulle blekna.
— Jag har ingenting att frukta och kan försäkra dig, min vän, att, ehuru det roar mig att höra dig, man missledt dig.
Reuterholns gång och rörelse vittnade likväl om mycken oro, men hans ord föllo sig ej dess mindre nästan skämtande. Vincent betraktade honom med bekymmer i sitt ansigte.
— Påminner ni er ej, herr baron, började Vincent efter en stund, en hemlig skriftvexling, som under dessa år fördes emellan hertigen och er.
Vid denna fråga, som framställdes på ett ytterst fogligt sätt, stannade Reuterholm och betraktade Vincent.
