104
Konungen var djupt nedtryckt, icke af fruktan, men af sorg.
Marie Antoinette deremot, yttrar Peltier, egde ett utseende och en värdighet, som endast kan fattas af dem, som sågo henne i denna pröfvande stund.
Oöfverskådliga folkmassor af fanatisk pariserpöbel, väpnade med pikar, anryckte från förstäderna. Från karusellplatsen antågade de federerade från Marseille och Bretagne samt andra provinser.
Konungen afskickade sändebud till den församlade nationalförsamlingen, med uppdrag att framställa slottets och stadens läge samt för att besvärja församlingen att genom en beskickning söka förekomma all blodspillan.
Församlingen lyssnade ej härtill. Den lemnade konungen och staden åt striden och dess öde. Man befann sig i en sådan allt omkring sig bortryckande hafshvirfvel, som uppkommer, då ett skepp sjunker.
Roederer, general-prokurator-syndicus, lagens försvarare och organ, förmådde slutligen konungen och den kungliga familjen, att, innan striden började, begifva sig ifrån slottet och ställa sig under nationalförsamlingens skydd.
Drottningen tillbakavisade förslaget att bönfalla och förtro sig åt en församlings beskydd, hvilken icke visat den minsta skymt af deltagande för deras säkerhet, oaktadt man anhållit derom och den visste, att den kungliga familjen var omgifven af de mest våldsamma fiender.
— Hellre ville jag, förklarade hon, villigt låta nagla mig fast vid dessa murar.
Konungen gaf likväl slutligen efter. Han var svag, då han uppmanades att döda, yttrade W. Scott, men stark i beslut, då fråga var att ensam dö. Här gälde det att strida, alltså äfven att döda.
Nationalförsamlingen emottog familjen på ett ovärdigt sätt. Familjen anvisades att begifva sig till ett litet rum, kalladt Logografen, beläget innanför ett af de aflägsnaste utskottsrummen.
Knappast var denna anordning vidtagen, förrän skottvexlingen började kring och i Tuilleriepalatset.
Konungens afsigt var, då han lemnade palatset, att förekomma all strid och blodsutgjutelse. Denna afsigt låg äfven i hans yttrande till nationalförsamlingen, då han öfverlemnade sig i dess skydd. Att strid och blodsutgjutelse likväl uppstod, härflöt af oredan för tillfället.
— Min familj och jag hafva infunnit oss ibland eder, yttrade han till natonalförsamlingen, för att förekomma ett stort brott.
Ett ögonblick hade Schweizarne segrat, men ordres utan sammanhang tillintetgjorde segern. Omkring 750 föllo vid Tuilleriernas försvar. Inuti palatset gick det lika blodigt till.
Under de sexton timmar, som konungen måste tillbringa i den anvisade skrubben, beslöt församlingen, att konungen skulle afsättas från sin värdighet, att han med sin familj skulle ställas under uppsigt,
