utan ville han fast hellre gifva deråt så mycken offentlighet som möjligt. Den skymf, han hade att hämnas, skulle i hämdens stund äfven blifva en på Armfelt återfallande skymf. Tanken att döda Armfelt endast i ett par sekundanters närvaro var för honom icke nog. Om möjligt skulle han gerna ha sett att han kunnat kalla hela verlden till sin sekundant.
Vi skola snart erfara, huru han härvid kommer att tillvägagå.
Hans gamle trotjenare Cazal, som var sysselsatt med några anordningar i rummen, hade med oroliga blickar följt sin herres och husbondes vandringar fram och åter.
Allt för bekant med dennes lefnadsförhållanden, och äfven med hvad som nu förestod, läste han i anletsdragen så väl hvad som föregick inom honom.
Vincent stannade slutligen vid skrifbordet i sitt arbetsrum. På bordet låg ett stort antal bref. Vid deras anblick for hans hand öfver pannan. Småleendet lekte ej ofta på hans läppar, men löjet drog någon gång fram öfver dem. Verldsföraktet är en bitter slutsumma af lifvet, hånet är dess deficit.
— Cazal, tilltalade han slutligen sin gamle trotjenare, du känner denna dags betydelse.
— Gud tröste mig, ja, jag känner den.
— Allt är vidtaget, att jag i afton, ögonblickligt efter katastrofen, skall försvinna härifrån. Hvart min väg förer mig, vet jag ej. Du stannar qvar här och uppgör affärerna efter mig. Furstinnan befinner sig för närvarande i Neapel. Du begifver dig dit och underrättar henne om hvad som skett här. Föröfrigt, så tar du nu detta bref — det är till baron Armfelt — och begifver dig genast till honom. Hvad är klockan?
— Klockan är sju på morgonen.
— Du öfverlemnar brefvet personligen och anhåller om svar. Jag vill att du ger akt på honom, under det han läser det. Begif dig nu af.
Cazal rörde sig likväl icke ur stället. Orörlig betraktade han sin herre och husbonde. I hans ögon glänste en tår. Huru mycket kan ej afspegla sig i en gammal mans tår?
— Herre, yttrade han slutligen, gode herre!
Det största snille skulle icke ha kunnat inlägga i en hel volym mer vältalighet än den gamle trogne tjenaren inlade i dessa få ord. Hjertat talar så ibland.
— Jag vet hvad du vill säga, Cazal, yttrade äfven Vincent, och din tillgifvenhet rör mig djupt, men förmår ej att rubba mitt beslut. Den ed, som du hörde mig redan för mer än ett tjugotal af år tillbaka aflägga, brinner ännu i dag lika glödande inom mig. Det är lifsfrågan på mitt altare. När den slocknar, är jag utbränd. Torka bort din tår, gamle vän! Tag nu brefvet och begif dig af till Armfelt. Ett ord till. Låt Benedikt Mori och Zamparelli komma hit.
