130
trifdes hos Armfelt, hade för honom förlorat allt sitt lockande behag. Med stolt sjelfkänsla ryggade han tillbaka vid blotta föreställningen att någon skulle få tillfälle att blicka in i hvad som försiggick inom honom, än mera för tanken, att någon skulle kunna göra det till ett allmänt samtalsämne.
De dagar, som återstodo till den förste September, använde han till sin korrespondens. I sina tankar förflyttad tillbaka midt ibland sina gamla vänner, utjemnades allt mer och mer de skrupler, som först dykt upp. Han tänkte med Ehrenström, han skämtade med Franc och han smålog med fröken Rudensköld. Utan att skingra det allvar, som bemägtigat sig honom, betraktade han sin ställning med en allt lugnare och klarare blick. En son af sin egen tid, var han ej obekant med den rationella filosofi, som beherskade den. Fatalism och optimism voro de isiga poler, emellan hvilka tidsandan hvälfde sig. Redan vid början af århundradet hade själens odödlighet blifvit bestridd, och nu vid dess slut förkunnade man naturlagarnes herravälde. Systemer hade utvecklat sig kring åsigten, att passionerna voro nödvändiga för samhällets uppblomstring och att sedelagens öfverträdelse hörde icke under mensklig, utan under en högre dom. Hvar låg alltså gränsen? Der störtades en tron och här ett altare. Hvad var väl då familjen? Kristendomen var inför mången blott en judesaga. Hvad var då samvetet? Var århundradets filosofi ett bedrägeri, hvem var icke då bedragen?
I hvarje sann krigares trosbekännelse finnes dock alltid två altare, som ingen retorik och dialektik så lätt störta omkull, nämligen fosterlandskärlekens och hederskänslans.
Det var också omkring och öfver dessa altaren, som solen — i den strid, som försiggick i Armfelts själ, och som ännu förestod honom med Vincent — stannade såsom i Ajalons dal. Temperaturen i hans hela väsende afjemnades derigenom på ett väl värmande, men äfven lugnande sätt. Verldsmannen återkom till hela sin styrka. Beslutsamheten blickade klart och tillitsfullt den kommande dagen till mötes.
Kommen till denna själsstämning, afsände han en biljett till grefve Otto Stackelberg, om hvars vistande i Aachen vi redan nämt, och bad honom om ett besök. I det samtal, som han hade med honom, redogjorde han för de förhållanden, hvar han kommit till Vincent, och den duell, som förestod, samt anmodade Stackelberg att blifva hans sekundant äfvensom att, ifall han ansåge det nödigt, bland sina bekanta vidtala någon till sitt biträde. Sedan Stackelberg härpå beredvilligt ingått, förevisade Armfelt det från Vincent utan någon namnteckning emottagna brefvet. Stackelberg jemte den af honom utsedde sekundanten, en ung furst Menzikoff, hade derefter besökt Vincent på Ketchenburg för att taga närmare reda på förhållandet, hvarvid Vincent erkände utmaningen, men förklarade att han ännu sjelf ej utsett några sekundanter, och ämnade ej heller göra det förr än till den för duellen utsatta tiden, då det alltid blefve tids nog att bestämma erfor-
