132
vi hafva att tillägga är, att de först närmare kl. 4 på eftermiddagen återkommo till staden.
I samma stund Armfelt hoppade af hästen, lemnade portieren honom ett bref. Det var samma bref, som Cazal på morgonen emottog af Vincent med uppdrag att öfverbringa till honom. Armfelt igenkände stilen samt bröt och läste brefvet genast.
Innehållet var något egendomligt; på samma gång nämligen som det innehöll en formlig ny utmaning på pistoler till förut bestämd tid, innehöll det äfven en bjudning till middag kl. 4 e. m.
— Dröj med hästarne, Droon, tillsade han denne. Lemna dem åt någon annan, men låt dem qvarstå här för min räkning. Följ mig, jag måste genast göra toilette.
Under vägen till sina rum underrättades han om att flere personer sökt honom på förmiddagen, hvaribland man särskildt nämde grefve Stackelberg.
— Vi hafva fördröjt oss, Droon, yttrade han, medan han klädde om sig. Klockan slår nu fyra. Vi komma väl sent. Låtom oss skynda! Glöm ej att taga pistollådan med.
Efter en stund sutto de åter till häst på väg till Ketchenburg.
— Hvad vill denna middagsbjudning säga? frågade han sig under det han red framåt. Skulle Vincent känna sig böjd att i godo uppgöra saken? Väl om så vore! För min del är jag beredd att gifva honom hvilken upprättelse som helst, förutsatt att den öfverensstämmer med heder och ära. Men om så vore, tillade han efter ett ögonblick, hvarför då denna förnyade utmaning?
Ketchenburg stod denna dag smyckadt i den mest festliga prakt.
På långt afstånd såg man öfver utbyggnader och tak flaggor och
vimplar fladdra i rika och skiftande färger för vinden. Musik tonade också
de kommande till mötes. Allt bebådade en storartad anordning för en
lysande och glad tillställning.
Armfelt kunde icke undertrycka sin förvåning.
Allt som han närmade sig, upptäckte han skaror af menniskor, dels i de öppna fönstren, dels gruppvis rörande sig i den vackra parken. Att en del deraf måste vara inbjudna gäster, slöt han af de dyrbara toiletter, som utmärkte ett stort flertal; att återigen andra voro af nyfikenheten ditlockade, slöt han af det grannlaga afstånd, som de intogo till de förre.
Hans förvåning växte.
Ingenting vittnade om att fiendskap och hat här ämnade utkräfva något blodoffer, utan tycktes tvärtom, som om försoning och kärlek, vänskap och tillmötesgående i stället här ville fira en glädjefest.
Då han hoppade af sin häst, kom Stackelberg honom till mötes.
— Hvad betyder allt detta?
