134
tes man icke veta, hvad man skulle säga. Öfverallt gick det likväl obesväradt till.
Ganska nära sjelfva hufvudbygnaden framstälde sig något, som företrädesvis tilldrog sig hans uppmärksamhet.
En stor, grön plan, omgifven af kastanier, palmer, accasier och blommande häckar, utbredde sig för ögat. Längs den närmaste sidan deraf stod ett långt bord, fullsatt med fylda bålar, kristaller och glas. På planens bortersta sida fann man återigen ett långsträckt tält, utsiradt i olika färger och rikt smyckadt med flaggor.
Armfelt hastade dock förbi och upp till sjelfva bygnaden, hvarest han hoppades träffa Vincent. Uppkommen i rummen, sökte han honom likväl förgäfves äfven der. Deremot ljöd från något af de inre rummen en välbekant stämma. Det var vår gamle väns, diplomatens.
Armfelt stannade ett ögonblick.
……… nu hoppas jag, mina damer, ljöd stämman, att ni måtte
förstå mig. Jag tillhör så till vida er uppfattning, att jag lika mycket
som ni ogillar och beklagar de fasansfulla, vilda och våldsamma utbrott,
hvartill revolutionen gör sig skyldig; men jag skiljer mig från ert
omdöme deri, att jag icke dess mindre i väsentligt afseende ursäktar de
revolutionära gerningsmännen. De veta icke bättre.
— Mycket bra, herr diplomat. Derför att man icke vet bättre, är man ursäktad för hvad man gör. Det skall jag komma ihåg.
— Och så gillar ni vår uppfattning å ena sidan och ogillar den å den andra. Ni är en fin diplomat. Ni skiljer emellan gerningen och gerningsmännen, men jag förstår ändock icke rigtigt …
— Åh jo! Han har nog rätt. Om jag till exempel begår en liten dårskap eller dumhet, så ogillar han den, men ursäktar mig. Är det icke så, herr diplomat?
Armfelt igenkände rösterna och det glada skämtet. Han förstod att diplomaten hade råkat ut för den vackra och älskvärda qvartetten, furstinnan Menzikoff, mylady Munk, hertiginnan af Kurland och Sagan samt romerska prinsessan Santa Croce.
Obenägen för all politik och allt skämt, som han för tillfället var, inträdde han icke till dem, utan hastade åter ut. Han ville nödvändigt träffa Vincent.
Med läsarens tillstånd vilja vi likväl stanna qvar hos vår vackra qvartett.
— Om man betänker det lika absoluta förtryck som absoluta mörker, hvari slägtena, ja, hvari folken blifvit hållna under århundradet, för att icke säga århundraden, fortsatte vår diplomat utan att låta någonting bekomma sig, så äro de, som mig synes, icke så alldeles tillräkneliga. Det är med folken i detta fall precis som med vissa naturförhållanden. De under en sekellång tidsföljd instängda eller fängslade
