142
— Det är han, ropade ett af fruntimren, jag känner igen honom, Det är verkligen han.
— Vingarne bära honom knappast.
Man skrattade.
Åter drog Zamparelli på sin väf, och man hade en tablå från hofvet i Spanien framför sig. Utförd med bred pensel i äkta castiliansk anda, framträdde dess pikanta mening ej mindre naket. Den ursprungligen fattige och obetydlige Manuel de Godoy, sedermera det castilianska hofvets allsmägtiga bestämmande öde, uppträdde der såsom sångare med sin gitarr, som det ville synas, nyss upptagen från gatan. Invaggad af de förtrollande tonerna, satt i ett drömmande eller sofvande tillstånd konung Carl den fjerde nickande på sin tron, under det att drottningen, biträdd af ett hoffruntimmer, höll på att med spiran såsom trollspö förvandla sångarens utslitna drägt till en lysande hertiglig utstyrsel.
— Ah, hertigen af Alcudia, ropade man. Verkligen, ser han så der ut? Se bara, konungen nickar sitt bifall åt honom.
— Lyckas man att sjunga en konung till sömns, så har man gjort sin lycka.
— Han lyckades att göra det med kung Midas, och han vann priset öfver Apollo.
— Midas fick också sina åsneöron.
— Drottningen småler.
Man skrattade.
Sceneriet förändrades åter.
En liten skizz ur samtidens Danmark drog nu förbi ögat.
Konungens styfmor, Juliana Maria af Braunschweig, framträdde här, klädd i en kjol, så vidlyftig, att den betäckte hela Danmark.
Konung Christian den sjunde satt på en pall vid hennes fötter. Han höll sig fast vid hennes kjolfäll.
I en fogelbur af jern, som Juliana hade i sin hand, såg man konungens gemål, Carolina Mathilda, sitta såsom en liten fogel med lutadt hufvud.
— Det der är ju ingenting att skratta åt, menade man.
— Stackars lilla fogel!
— Åt Christian kan man väl dock knappt nog låta bli att skratta: en kung på en pall.
— Han ser för slö och slapp ut. Hu då!
Man skrattade.
Åter en ny scen.
— England, utropade mylady Munk, England.
Mylady Munk skrattade dock icke åt den tafla, som utvecklades för hennes blick; snarare lade sig hennes panna i små veck, vittnande om en liten smula förtrytelse.
Taflan var väl också icke egentligen något att skratta åt.
I dess fond såg man en stor eldsvåda, som höll på att slockna. Elden kastade fortfarande gnistor, såsom stjernor, högt i skyn. Vid
