med ett djupt obehag följt det vexlande sceneriet. Då den kränkande satiren nu nådde hans eget fädernesland, tog på en gång grämelsen ut sin rätt.
— Bort härifrån, tillropade han Zamparelli, bort genast!
Zamparelli kastade en frågande blick på Vincent, och då denne äfven tillvinkade honom att lemna dem, aflägsnade han sig.
Zamparelli var likväl ingen dufunge, utan förstod ganska väl att han med sitt trollskåp spelat en icke så litet pikant roll.
— Ehbene, ehbene, godt, godt, yttrade han med ett småleende på sina läppar, då han aflägsnade sig. Buono sera!
Armfelt och Vincent stodo nu öga emot öga.
— Ganska naturligt, yttrade Armfelt till honom, att revolutionen till sina brottsliga utsväfningar äfven skall lägga smädelsen. Det bildergalleri, ni förevisat, är likväl en smädelse af det gröfsta slaget. Låt vara att qvinnan äfven har sin dryga andel i de betingelser, som förutsätta den revolution, som nu fördystrar vår verldsdel. Det är väl också detta, ni ville öfvertyga oss om. Och jag vill ej bestrida att icke anklagelsen i viss mån kan vara befogad; men såsom en allmän anklagelse mot qvinnan, tillbakavisar jag likväl den. Verldshistorien har tusen exempel, vittnande om att qvinnans dygd varit mannens trofastaste och ädlaste stöd. Sjelfva vår samtid har derpå lysande exempel. Sådana skulle kunna framhållas såväl från våra konungahus, som ur våra enskilda familjer. Den förstörelse, ni låtit påskina, härflyter till lika grad från mannen som från qvinnan. Båda tillhopa äro blott en enda frukt, med sitt skal och sin kärna. Betänk ert eget lif, min herre! Jag vill icke inför andras ögon bortrycka den slöja, som betäcker det. Finnes dock någon svart punkt emellan er och någon qvinna, som ni hållit kär, så sök den i er egen person. Förmår ej mannen att ingifva gvinnan aktning och kärlek, så förtjenar han den icke heller. Snölavinen kan väl dåna och förkrossa; af sol och vår vet den intet. Benranglet kan spöka, men icke älska. Lidelsen är icke en lefvande och sann kärlek; den är djurets, för att icke säga odjurets sinlighet.
Vincent blef dödsblek.
— I ert tafvelgalleri har ni behagat framkalla de magtegande såsom pligtförgätna dårar, glömskt hemfallna under simpel njutningslystnad och lättsinnighet; må vara att taflan icke saknar all sanning, men en sak har ni likväl dervid glömt, som ändock färglägger förhållandet på ett annat sätt, nämligen det myckna menskligt vackra, samhälleligt gagnande och fosterländskt hedrande, som samtidigt dermed blifvit uträttadt. Ni målar, ni, min herre, uteslutande svart i svart. En sådan färgblandning är likväl sin egen lögn. Natt och dag skapa skuggor och ljus. Mörkret är endast ljusets bakgrund. I verlden gifves ingenting absolut svart. Blicka för öfrigt ut öfver hvilka tidsåldrar som helst, och samma fenomen skola möta er blick. Kunskapens träd på godt och ondt står ännu i dag midt ibland oss. Om en allgod försyn blommar i dess krona, gnager dock hin onde på dess rot. Lidelsen
