166
en dotter af den oroliga, nyckfulla, ständigt föränderliga vågen och den hänförande, lätta och luftiga sången.
Ännu i dag är Neapel en qvinna med mörka, eldiga ögon, med rika, intagande, jungfruligt blomstrande former, men med vingar både vid skuldran och vid foten.
Ännu i dag lockar hon de förbifarande med det tjusande behaget i sitt väsende och med ljufheten och harmonien i sin sång.
Det är också mera eld i ådrorna af Neapels natur än annorstädes. Det är eld i dess vatten, eld i dess luft, eld i dess jord.
I Monte Vesuvio andas naturen ut öfvermåttet af sin glödande flamma, liksom genom ett svalg eller genom en strupe. Om dagen sväfvar en lätt, gråaktig rök upp i skyarne, om natten leker en gnistrande och röd låga der. Alltjemt ser man himmelshögt ett vittnesmål om, huru elden arbetar i jordens innersta djup och utandas sin feberbrinnande glöd.
Vår resande njöt med vällust behaget af de syner, som den omgifvande naturen skänkte honom.
Det föreföll honom, som om elementen här hade stämt ett furstligt möte, icke för att fiendtligt bekämpa hvarandra, utan för att, under det de slösande öfverbjödo hvarandra i utvecklandet af prakt och rikedom, öfverlemna sig åt en evig sommars festliga nöje och en gång för alla visa verlden, att naturen, då den blott vill, äfven förmår öfverträffa den mest lefvande inbillnings skönaste drömmar. Här har den rikast utrustade fantasi funnit sin mästare i verkligheten.
Harmoniska toner nådde i detta ögonblick den unge mannens öron. I de lätta, glada, snabbt omvexlande, än ljufva och milda, än starka och mägtigt gripande tonerna var det, som om allt omkring honom tagit röst och sammansmält i en melodi.
Hafvet liknade ett fält, öfversålladt af gnistrande juveler.
Och på detta vatten, hvilken rörelse, hvilket lif! Der flög en båt framåt med purpurfärgade segel, bärande i sin famn en nyfödd kärlek, strålande ur mörka ögon, glödande från friska läppar. Sjelfva båten tycktes glädja sig åt sin börda. Der dansade en annan farkost, klädd med blommor och guirlander, liksom ett tempel, helgadt åt Flora. Här skjuter åter en tredje öfver vågen, smyckad med brokiga, fladdrande vimplar, vimplar, som tyckas hviska med vindarne och sucka med vågorna.
Vår resande trodde att en fest, en glad nationalfest, en fest för hela Neapel firades; men det var likväl icke så. Lifvet i Neapel är en ständig fest, det är ett söndagslif hvarje dag.
Länge spanade han bland de vimlande båtarne, hvarifrån musiken kom.
Snart sköt en liten speljakt fram, större än de öfriga. Dess höga, bugtiga segel egde denna lätta färg af en nyss utsprucken ros, denna färg, som är en skön aning om purpurn, utan att likväl vara purpur. Ett suntält af samma färg var spändt akterut. De i festoner uppfästa
