andra. I ett hörn reste sig en Apollo från antikens skönaste tid. Man hade funnit den i Pompeji. Der den stod på sin piedestal, tycktes den nästan lefva, och man väntade hvarje ögonblick, att den skulle stiga ned och komma en till mötes. Sjelfva den snöhvita marmorn glänste här i rödt, liksom ett ädelt blod flutit i bildens ådror och färgat skinnet i en lätt cinoberteint.
Midt framför fönstren hängde ett stort porträtt i olja, mästerligt utfördt. Porträttet förestälde ett ungt fruntimmer, som höll på att uppstiga ur ett bad; men badrummets gardiner voro af konstnärn så anbragta, att endast den öfre delen af den badande syntes. Williams’ skönhetssinne anslogs lifligt af porträttets på samma gång majestätiska och qvinliga skönhet. Illusionen var så stor, att han var nära att stiga fram och draga gardinerna åt sidan. Han hade aldrig känt ett sådant begär att beundra som i detta ögonblick.
Men han hejdade sig — han hörde ljudet af lätta steg — och i nästa ögonblick inträdde ett fruntimmer med ett gladt och lifligt utseende.
— Välkommen, min herre! Ni har låtit vänta på er. Efter min uträkning borde ni ha varit här för omkring en halftimme sedan.
Williams förundrade sig öfver att man så på minuten tycktes hafva sig bekant, då han borde ha anländt; men han insåg lätt att hans kommendering icke var ett tillfälligt uppdrag, utan följden af en förutgången, enskild korrespondens med amiralen.
— Ni tror mig kanske icke? Se då sjelf, om jag narras!
Och hon öppnade en liten, en särdeles liten bok, endast så stor som en liljas blad. Den egde också liljebladets form och bars fäst vid hennes skärp. Bladen voro af snöhvitt elfenben, med glödande rubinknäppen.
— Se här skall ni få se, fortsatte hon. Ni ser, att anteckningen är gjord i går. Nå-å, var god och läs.
Williams läste: »I morgon tidigt företager drottningen en lusttur till Capri, mindre för sitt eget nöje än för prinsessan Sofia Albertinas från Sverige».
Williams blickade förvånad upp.
— Vidare, vidare, bad damen, läs vidare. Eller känner ni kanske den svenska prinsessan? Måhända har ni varit i Sverige? Hvad det skulle vara roligt att få presentera en gammal bekant för vår ärade gäst.
Williams sänkte åter sin blick i den lilla boken.
— Ni svarar intet, säkert har jag gissat rätt?
— Nej, min fru, nej.
Det låg så mycket undvikande allvar i detta svar, att ämnet förföll. Allvaret var likväl blandadt med förlägenhet.
— Läs då vidare; men hoppa öfver det der bladet… se der… läs der.
»Klockan sju på aftonen», läste Williams på det utvisade stället,
