176
Hon talade ej ut hvad hon ville säga, men hon log på ett sätt, som hade hon menat en kärleksförklaring.
Williams kände sig färdig att springa upp från sin knäböjande ställning, men förblef likväl qvarliggande. Han gömde dock ansigtet i en af sina händer, liksom hade han velat bevara för sig sjelf uttrycket deri.
— Men nej, jag vill ej begära någon förklaring af er, fortfor hon, sjelf i detta ögonblick rodnande, kanske af fruktan för att ha gått väl långt i sitt skämt, utan vill jag i stället affordra er, min ende undersåte, den tro- och huldhetsed, som ni bör anse er skyldig att giva mig. För att dock göra den så litet påkostande som möjligt — så — se här.
Och hon räckte honom sin hand att kyssa. Den var hvit och mjuk som sammet. Williams tryckte den lätt till sina läppar, beundrande dess sällsynta skönhet.
Hon hade böjt sig något ned öfver honom, och då han reste sig upp, föll hans blick på hennes axlar. Blottade, som de voro, mera än hvad Williams var van att se, nästan bländades han för ett ögonblick af deras ovanligt intagande former.
— Ni har böjt knä för mig, min herre, återtog hon. Ni har ju det?
— Ja, min fru!
— Ni hade ju ej gjort det för er amiral, i fall han befalt det.
— Han skulle ej ha befalt mig något sådant. Det kan endast falla ett fruntimmer in.
— Må vara; men emellertid tror jag, att ni nu mera ej blott ser en vanlig general-ordres uti mig. Ni lyder mig för min egen skull, icke sant?
— Jag lyder. Befall!
Williams kände sig underlig till mods. Han tyckte sig må illa, och ändock mådde han väl. Den skälmaktiga neapolitanskan betraktade honom med en vänlig och skalkaktig blick, under det att ett leende lekte på hennes läppar.
— Låtom oss sluta amiralens bref, yttrade hon. Vi hafva ännu några rader qvar.
»Williams», läste hon vidare i brefvet, »är stundom melankolisk …» Det är alltid om er han talar, min herre, och ni måste medgifva, anmärkte hon ytterligare, att observationen är fin för att vara af en sådan der stormfågel … »jag tror, att hans hjerta är sjukt», läste hon derefter, »och hoppas att jag öfverlemnar honom i den bästa läkares händer, då jag lemnar honom åt er.»
Ehuru det förtröt Williams, rodnade han, under det hon läste. Det var honom omöjligt att afhålla sig derifrån.
— Ni är sjuk och under min läkarevård. Det är ganska förnuftigt ordineradt af er amiral. Om ni vill, så sitta vi ned och tala om den saken. Jag vill höra, huru långt er sjukdom framskridit. Dessutom, tro mig, ingenting är ett så suveränt universalmedel mot kärlek
