184
Icke nog dermed; minnes du väl de eder du svurit mig? Icke ens ditt klosterlöfte skall förmå läka de sår, som dessa tidigare eder redan förut ingräft i ditt samvete.
— Han finnes — han lefver då och han är här — här — du har sett honom!
Allt det lugn, som klosterlifvet ingjutit i Wanjas hjerta, öfvergaf henne, liksom bortblåst af en stormvind, så snart Vincent meddelat sin underrättelse. I denna stund egde hon ej tankar och ord för någonting annat än för sin son.
— Vid himmelen, jag har sett honom! Nedtyngd under bördan af min sorg, vandrade jag ensam på Largo del Castello. Vid slutet af allén passerar en man, väl insvept i sin kappa, förbi mig. Hans raska gång och lifliga rörelser tilldrogo honom min uppmärksamhet. Min blick följer honom. Vid hörnet af gatan ser han sig tillbaka. Det är han. Jag hastar efter honom, men han har redan försvunnit bland folkmängden, och jag söker honom förgäfves. Han är emellertid här — här — och, vid alla helgon, jag skall, hör du, jag skall finna honom.
Med moderskärleken återvände också kärleken till verlden hos Wanja. Hon hade rest sig upp från sin bedjande ställning. Hennes till bön knäppta händer hade fallit ifrån hvarandra. Ansigtet lifvades åter; men det var ett lif fullt af qval. Vacklande, lutade hon sin brinnande panna emot muren. Böjelser och pligter stredo om hennes hjerta; böjelserna segrade.
— Förbanna mig icke, Vincent, bad slutligen den olyckliga, beklaga mig hellre. Öfvertygelsen att han var död beröfvade i mina ögon verlden allt behag. Lifvet var mig endast en plåga; döden blott egde en fröjd: hoppet att återfinna honom. Och jag ville redan här inviga mig till återseendets sällhet på andra sidan grafven. Jag är en svag qvinna, Vincent, men hårdt bestraffar också försynen min svaghet. Jag var din maka, verlden lockade mig ifrån dig. I denna stund är jag Kristi brud, — och verlden kommer åter, lockande och förförande. Hvad skall jag göra? Det var ej sann och varm kärlek, som förenade mig med dig, det var ungdomlig obekantskap med mitt hjertas fordringar: kärleken hämnade det. Ej heller nu är det ett sant och varmt kristligt sinne — jag känner det i detta ögonblick — som för mig till altaret; äfven nu har jag följt ett flyktigt intryck: gud hämnar det. Mitt lif är ett svagt hjertas fortsatta nederlag i striden mot sin svaghet, är en kedja af felsteg, men felsteg, begångna icke af uppsåt, utan af böjelser, som förblindat mitt förstånd, men smekt mitt hjerta med sina tjusande förvillelser. Min eftertanke har ej förmått att dyka ned i djupet af det förvillande haf, hvarpå jag gungat fram, och i förväg uppmäta de blindskär, hvarpå min farkost nu ligger splittrad. Ännu i detta ögonblick — hvad fordrar du? — hvad skall jag göra? — Min gud, äfven jag beder med dig, att guds åska må förkrossa mig.
Med spänd och lyssnande uppmärksamhet följde Vincent Wanjas yttrande. Hans blick klarnade derunder allt mer och mer. Mot slutet
