190
— Grefve Adlerstjerna.
Williams spratt till vid detta namn; och hans kind, förut färgad af en frisk och ungdomlig purpur, bleknade hastigt.
— Desto försigtigare måste vi vara, yttrade han efter en stund. Min tjenst går framför allt. Hvar träffade du honom?
— Vid yttersta bastionen af Castello Nuovo, just der man tager af åt hamnen från Largo del Castello.
— Han kände ej igen dig?
— Ingen fara, herr löjtnant, han skulle ej känna igen mig, äfven om han stupat på mig. Han gick före mig hela vägen ända hit.
— Hit, säger du?
— Då han kom till porten, blickade han försigtigt omkring sig, innan han gick in. I detsamma framkom från andra sidan af gatan en gammal man, jag tror ett stycke munk, med kapuschongen nästan neddragen öfver sitt ansigte. Det lilla, jag såg af honom, antydde ett slags vandrande skelett.
— Hvad var det med honom?
— Grefve Adlerstjerna och munken kände hvarandra.
— Huru?
— Jag såg tydligt, att de vexlade något slags hemligt tecken med hvarandra.
— Du såg det?
— Säkert, herr löjtnant. Jag följde dem hack i häl, tills de försvunno i värdshussalen der nere i osterian, som det heter här.
— Alltid besynnerliga vägar. Vi måste ha ögonen öppna. Stäng altandörren och låt oss gå.
Sysselsatt med altandörrarnas stängande, hejdade han sig likväl snart.
— Tyst! hviskade han med sakta röst.
— Hvad är det?
— Kom hit, herr löjtnant, men sakta, sakta.
Williams följde hans uppmaning.
— Hör ni?
— Man talar.
— Ren svenska, herre, rigtigt ren svenska. Min gud, så bra det låter. Det är ändå ett språk det, som heter duga.
De samtalande befunno sig på den af spalierväxter omgifna altanen under dem, och man behöfde endast luta sig något fram öfver skranket för att vid skenet af den vid pelaren tända lampan kunna betrakta dem uppifrån.
— Den ene är grefven, hviskade uppassaren, och den andre samme munk, som jag såg på gatan.
I denna stund nådde dem följande afbrutna meningar, halfhögt vexlade mellan Adlerstjerna och munken.
— Ni har bekommit depescher.
— Som jag sagt, ja!
— Låt oss nu skiljas åt. Gå denna vägen.
