192
nande facklor; bakpå vagnarne skrattade och pratade en rikt utstyrd betjening.
Alla tycktes lefva endast för att roa sig.
Vid arsenalsdammens mest utskjutande udde fann Williams sin andre, redan der utsatte man. Sedan han undersökt stället och funnit den port, hvilken blifvit honom ombetrodd att bevaka, befalde han sina båda tjenare att bibehålla platsen vid dammen och endast komma sig till hjelp, i händelse de skulle höra, att sådant verkligen påkallades.
Klockan var icke ännu elfva, då han intog sin post vid sidan af en kolonn, på något afstånd från porten, öfver hvilken en klar kristallampa, i form af en kula, kastade sitt upplysande sken.
Denna plats var mindre besökt än dem han nyss lemnat; likväl rullade då och då en och annan vagn förbi.
Norrut höjde Monte Vesuvio sin svarta, gigantiska kägelmassa upp öfver staden. Den mörka natthimmelen dolde dess former. Men en högröd, af gyllene blixtar genomkorsad låga lekte på dess topp. Då Williams blickade utåt golfven, skimrade dess yta, liksom öfverdragen af ett rödt, darrande sammetsflor.
Lyst af tvänne tända facklor, liknande två brinnande ögon, surrade ett ekipage omkring hörnet, der Williams stod. Han trodde, att det, liksom de, hvilka förut passerat samma väg, skulle fortsätta sitt lopp; men han misstog sig. Då ekipaget kom midt för honom eller rättare midt framför den port, som han åtagit sig att bevaka, stannade vagnen.
Den stannade likväl ej invid porten, utan midt framför den, på andra sidan af gatan.
Williams, dold af pelarens mörka slagskugga, upptog mekaniskt sin klocka. Upplyst af den mellan pelarnes i haut-relief arbetade ornament från lampan fallande strålen, såg han, att några minuter ännu felades i elfva. Hans tjenstgöringstimme var alltså icke ännu slagen.
Så snart vagnen stannade, utsläckte löparne sina facklor. Vagnen stod i denna stund sjelf dold i det djupaste mörker.
Såsom Williams uppfattat sin skyldighet, ålåg honom den största uppmärksamhet på allt, som passerade denna port. Den minsta småsak kunde vara af vigt, och han ville icke, att man skulle få skäl att förebrå honom någon försummelse.
Den omständigheten, att vagnen stannat här, och ännu mera att man släckte facklorna, föreföll honom ganska anmärkningsvärd.
— Nå-å, mylady, hörde Williams en ganska vacker fruntimmersröst yttra från det inre af vagnen, hvad säger ni om detta äfventyr?
— Jag är alldeles förtjust; han skall icke kunna undgå oss.
Och under det hon talade, slog hon tillsammans händerna a hjertlig glädje och tillfredsställelse.
— Ni är ett barn, mylady.
— Om jag det vore! Ett barn om sjutton år! men det är redan för mycket i Neapel, jag ville vara ett barn om tolf år, då är man fullväxt här.
