16
Frimureriet blef år efter år en allt mer och mer till och med vigtig sak. I frimurarnes konklaver förde konungen eller hertigen en kort tid vexelvis ordet, tills hertigen snart uteslutande gjorde det. En ung Plommenfelt, nyligen hemkommen från utlandet, en »lögnare och narr», n. b. enligt Fersens omdöme, framlade förslag, hvarigenom Sverige skulle genom frmureriet kunna vinna millioner och förskaffa hertigen betydliga inkomster. Hertigen förespeglades stormästareskapet öfver Europas alla frimurareordnar samt att åter till lif kunna uppväcka tempelherrarne. Plommenfelt jemte grefve J. G. Oxenstjerna afsändes i denna angelägenhet äfven till Tyskland. Ett frimurerisammanträde egde derefter eller 1778 rum på Maltesholm i Skåne, till hvilket åtskilliga utländingar instälde sig. Under öfverläggningarne der erkände man hertigen såsom generalstormästare för de europeiska logerna. Hans högtidliga upphöjelse dertill firades i Stockholm å stora börssalen den 15 mars 1780. Salen var dekorerad på det prydligaste samt försedd med tron och tronhimmel. Det allra heligaste deri var anordnadt såsom Salomos tempel beskrifves i bibeln. Omkring 400 frimurare voro närvarande vid tillfället. Hertigen hade låtit åt sig förfärdiga en särskild drägt, blå och röd, med röda chavader, och ett stort axelgehäng af drap d'or[1]. Han antog vid detta tillfälle titel af Salomos vicarie och general-härmästare. Då han på aftonen i samma utstyrsel besökte teatern, hade han knapt hunnit in i sin loge, förrän alla damerna började ropa: Se kung Salomo! Af denna praktfulla, om ock litet löjliga ceremoni skördades likväl blott försmädelse. Från utlandet ingingo protester, gycklande med den svenska logen och dess stormästare. Men om man dermed äfven snart öfvergaf detta uppslag, öfvergaf man likväl icke sjelfva saken. Det sätt, hvarpå man dock fullföljde nu angifna afsigter, är emellertid af allt för litet intresse, att vi dermed skulle taga läsarnes tid i anspråk. De, som hafva sinne att dermed sysselsätta sig, få vi hänvisa till Axel v. Fersens historiska skrifter, äfvensom till Elis Schröderheims anteckningar o. s. v.
Ordensvurmeriet spred sig emellertid allt mer och mer, framför allt inom hertigens hof. Sjelf talade han numera snart sagdt om ingenting annat än om gengångare, ljussken, stjernor och eldkulor, som han nattetid såg i sitt rum. Flere af hans omgifning hade också uppenbarelser, och inom kort trodde hertiginnan, damerna och hofvets ungdom derpå, anhållande att blifva intagna i frimurareorden, i hopp att blifva profeter och trollkarlar. Ingenting vrider menniskornas hufvuden rundt omkring så lätt och fullkomligt, som hvad de icke begripa.
Ett ganska vigtigt steg till en stor och ingripande förändring vidtogs likväl under hand.
- ↑ Hertigen — yttrar Fersen — hade helt och hållet utseende af en medlem af det gamla chevaleriet, sådant det i våra dagar finnes tecknadt å klöfver knekt i kortleken.
menniskokärlek, allt mer och mer tillväxa och förkofras till hans ära, som detsamma grundat hafver och till vårt slägtes stigande båtnad och lycksalighet!»
