öfverhofmästarinnan ombetrott honom att insläppa i palatset, tog han för afgjordt. Men var det Armfelt — eller icke? Att döma af damernas yttranden, kunde det likväl icke gerna vara någon annan än han.
Det unga fruntimret i blått siden, som före elfvaslaget anländt, hade Williams genast igenkänt. Vid tanken att hon kunde hafva ett rendez-vous här, svartnade det för hans ögon. Men med Armfelt! Åh nej, det var omöjligt. Att banditernas anfall afsåg honom, var alldeles klart, ehuruväl de i mörkret misstagit sig om person.
Gendarmerna hade naturligtvis ditlockats af vapenbullret.
Men hvem var slutligen det okända fruntimmer, för hvars blotta närvaro den eljest så oförfärade gendarm-sergeanten så vördnadsfullt och stillatigande dragit sig tillbaka?
Så öfverraskande angenämt det äfven i första ögonblicket kunde vara att sammanträffa med Armfelt, sade honom likväl eftertanken snart, att bäst hade vart i fall han fått förblifva okänd.
Den der vackra blåa klädningen spökade allt litet i hans hufvud.
Vi tanken på henne klappade hans hjerta, men den lade också hans hand på värjfästet.
Under det han ännu hade handen hvilande på fästet, öppnades en inre dörr och — icke Armfelt, utan öfverhofmästarinnan inträdde.
— Ah, chevalier sans peur et sans reproche! utropade hon, då hon fick se Williams. Ni är mig en vacker stormfogel, alldeles som er amiral; blott han synes, brista öfver våra hufvuden de redan samlade molnen ut i åska och ljungeldar. Hvilket oväder har ni ej stält till här i natt! Om icke min — min vän — min syster, ville jag säga, händelsevis kommit till er hjelp; så hade ni till på köpet lik en rigtig åskledare dragit ned blixten på er sjelf. Oförsigtiga menniska, jag borde just banna er.
Williams ville svara, men hon tillät det ej.
— Tyst, min herre, yttrade hon, ni har en gång velat i mig se en simpel generalordres, ett pappersblad med några ord och ett namn på; vill ni kanske nu också anse mig för en uttorkad tjenstgörande major, som tilltalar er i sitt ordresrum, fy, min herr engelsman. Apropos, hvad tyckte ni om min syster?
— Er syster? Det var således er syster?
— Tviflar ni derpå? Ni är en charmant kavaljer? Ett fruntimmers ord måtte icke ha stort värde i ert stenkols-nedrökta England.
— Ni är brunett, min fru.
— Och min syster är blond, menar ni.
— Jag ämnade anmärka det.
— Anmärkningen få mina föräldrar besvara, emedan de äro de enda, som kunna göra det. Visserligen är det synd att de redan äro döda; men om ni lyckas att hvarje afton förskaffa er en strid, sådan som den nyss slutade, med stadens lazaroner och gendarmer, så kan ni snart få den äran att sammanträffa med dem i himmelriket. Jag gratulerar i förväg till intressanta upplysningar.
