med ett jubel, hvaraf minnet ännu gör mig lycklig. Då amiralen slöt mig i sina armar, darrade en tår i hans öga. Tåren föll ned på mitt bröst — Louise — det var en tapperhetsmedalj, den skönaste jag kunnat erhålla.
Äfven i Louise's öga darrade en tår. Döring märkte den, och han lättade hennes hand.
— Louise, yttrade han, tåren i amiralens öga var en tapperhetsmedalj; tåren i ditt — är en riddarstjerna. Tack, Louise!
— Och du har ännu den lilla batistduken qvar?
— Här — se här — och han framtog den från sin plats — men nu var den icke mera hvit, utan …
— Blodig! utropade Louise förskräckt vid dess åsyn.
— Det är rätt — förskräcks likväl ej — faran är ingen — du ser, att jag till och med sjelf bortglömt den lilla skråma, som jag erhöll under striden derute.
Döring berättade henne nu, hvad som passerat på gatan, och utan att egentligen förbinda såret, ombonade han det, biträdd af Louise, så godt omständigheterna medgåfvo, hvarefter han åter intog sin plats vid hennes sida.
— Nu kunde jag ha lust att återbegära den lilla batistduken.
— Men har ej mod dertill; icke sant, Louise. Det vore att beröfva mig det käraste, jag eger.
— Behåll den, behåll den.
— Skola vi väl ännu en gång återse hvarandra?
— Fråga hellre, om vi böra återse hvarandra.
Döring hade, då han såg Louise ingå i palatset, och med anledning af de tvänne okända fruntimrens yttranden, fattat ett visst misstroende till henne. Det lilla misstroendet hade likväl långt för detta försvunnit. Hennes öga var så rent, hennes ord voro så upprigtiga. Hannes jungfruliga väsende kunda nästan sägas vara transparent af kärleksfull oskuld.
— Nästa söndag väntar jag mig en skön dag; jag ämnar besöka Virgilii graf.
— I sällskap med prinsessan?
— Sedan du lemnade Sverige, har jag lärt mig att älska ensamheten.
Dörings ögon strålade af förtjusning; men i samma stund inträdde åter hofmästarinnan och tillkännagaf att de nu måste skiljas åt.
— Vi återse hvarandra, hviskade Döring, då han lemnade henne.
— När och hvar?
— Vid Virgilii graf.
Louise var åter ensam. Den passerade stunden var för henne en episod, rik på skönhet för hjertat. Hon lutade ned sitt hufvud i handen, och tankarne rullade öfver ett helt blomsterrike af ljufva drömmar. Hon hoppades icke mera af lifvet nu än förut, men det log vänligare emot henne.
Liksom berörd af ögonblickets trollstaf, fattade hon penseln för
