214
Corenzio inträdde. Hans ansigte var skarpt tecknadt, hans hy var brun och blicken beslutsam.
— Du är färdig att begifva dig af?
— Ja!
— Här äro hundra dukater.
— Godt.
— Känner du abbe d'Heral och en fransysk emigrant, vid namn Vignes?
— Nej!
Corenzio begagnade ej flera ord för hvad han ville säga, än som nödvändigt fordrades.
— De känna således ej heller dig?
— Nej.
— Vid soluppgången i morse lemnade de staden på vägen till Rom. Du skall följa dem. I Rom komma de att uppehålla sig ett par dagar. Du uppsöker Frans Piranesi — du känner honom — och lemnar honom detta bref. Abbe d'Heral och Vignes fortsätta resan till Tyskland, du följer dem; de begifva sig in i Tyskland, du följer. Då de anlända till Düsseldorff, uppsöker du chefen för polisen och lemnar honom detta andra bref, jemte adress på det hotell, der d'Heral och Vignes stigit af. En qvart derefter blifva de arresterade. Skulle de ej frivilligt framlemna de handlingar, som de medföra, anmodar du polisen att uppskära abbéns högra stöfvelbotten. Jag litar på dig. Farväl!
— Jag skall således genast afresa.
— Hundra dukater vänta dig, då du återkommer.
Så snart Corenzio lemnat rummet, inträdde Cazal och anmälde grefve Adlerstjerna.
— Välkommen, grefve, yttrade Vincent, ni har depescherna med er?
— På min ficka, men, och må ni ej misskänna mig derför, Jag underhandlar ej gerna ensam med en för mig så fullkomlig gåta, som ni är.
— Ni känner mig icke, vill ni säga.
— I Sverige spelade ni en dubbel-roll, och då jag summerar tillhopa alla omständigheter, finnas anledningar att tro, det ni ändock aldrig spelade den rigtiga.
— Ni gissar bara.
— Ni var baron Armfelts fiende och Dörings vän; Döring stod dock alltid högt i Armfelts vänskap. Ni inser motsägelsen både i er vänskap och fiendskap.
— Har ni något mera att erinra?
— Ni var då min fiende. Jag har ännu ej glömt händelsen på Djurgården.
— Fortsätt, grefve.
— Här i Neapel bor ni i ett palats under namnet Vincent; men
