216
kan säga, att det var vid ljuset af dessa ögons eld och ljudet af dessa läppars hämdrop, som jag först rigtigt fattade och förstod verldshistorien. Under sådana förhållanden ordnade sig verlden omkring mig, fick hon sina dagrar och skuggor. Hvarthän jag slutligen blickade, fann jag en tillämpning af samma hieroglyf, sinnebildligt återgifvande hela menniskoslägtet. Och hvad blef följden? Att ensam brottas med en hel verld var omöjligt. Välan, jag trädde i förbund med andra. Sålunda har jag haft min ledande hand med i alla de hemliga ordnar, som under detta århundrade uppstått och hvilka småningom sammansmält till handling och enhet i den revolution, som från Frankrike nu höjer sin röst. Blodigt rulla dessa ögon och våldsamt ropar dess stämma på hämd, alldeles såsom sinnebilden, som jag först såg i Limoges. Jag har betydt icke så ringa i verlden och skulle ännu i dag kunna betyda nägot.
Vincent stannade här. Begrundande sjönk hans hufvud ned mot bröstet, men snart höjde han det åter.
— Ni vill veta, hvem jag är, fortsatte han; jag skulle kunna säga det med ett enda ord, ett ord, som innebär så mycken kraft och svaghet, så mycken ära och vanära, att man ej vet, huruvida man skall beundra eller förbanna; men detta enda ord innebär också ett helt folks politiska strider och undergång, på samma gång som det jemväl, trognare än hvarje annat, återger hvad jag sjelf är — jag är polack.
Då han kom till det sista ordet, andades han ut ett långt andedrag, liksom för att stöta ifrån sig ett vulkaniskt ämne.
— Ni känner Polens historia. 1773 fördes det till sin politiska guillotin. De stora magterna fordrade, att ständerna sjelfva skulle stadfästa delningsbeslutet. Ständerna vägrade. Jag var en ibland dem. Stanislaus, polska nationens krönta svaghetssynd, sammankallade en generalkonfederation för att nå målet. Konfederationen vägrade. Jag var äfven ledamot i den. Federationen utsåg då ett utskott, och utskottet underskref omsider de befallningar, som likväl ingen gillade. Äfven i detta utskotts öfverläggningar deltog jag, och min röst var den sista, som höjde sig emot underskriften. Mitt namn finnes ej heller bland de öfrigas. Jag lemnade mitt fädernesland för att gagna det på diplomatisk väg. Mina politiska relationer hade genom min ställning till de hemliga ordnarne och förbunden allt mer och mer vidgat sig, och jag uppehöll mig för deras ledning hos hertigen af Altenburg. För att efterkomma åtskilliga af hans önskningar öfverlät han åt mig, såsom en gengäld derför, baroniet Weisenburg, mer en titel än en verklighet. Men fäderneslandet drog mig snart åter tillbaka till hemmet. Min gud, hade jag aldrig återvändt! Jag återkom likväl och fann icke allenast fäderneslandet ännu mera sönderslitet inom sig, än då jag lemnade det, utan äfven mig sjelf förrådd i mitt eget hem, af min egen maka.
— Hämd! ljöd det i mitt hjerta; hämd! ljöd det som ett doft eko i min själ,
