218
— Ni har ej förklarat mig orsaken till edra många förklädningar.
Iskölden i Vincents öga öfvergick till ett otvetydigt förakt.
— När ni hör Guds vredes åska dåna öfver ert hufvud, min grefve, när ni ser ljungelden slå ned ur skyn; frågar ni också då, hvarför molnet har den och den formen, hvarför skyn drifver med den eller den vinden?
Adlerstjerna blickade likväl ännu tviflande på honom.
— En sak har ni dock glömt, erinrade han, men med sänkt röst, liksom ifrågasatte han sjelf tillbörligheten af sin fråga; ni har nämligen glömt att säga mig ert namn.
Vincent log. Löjet var förkrossande.
— För er, min grefve, heter jag Weisenburg, Vincent Pauletti eller Zamparelli, hvilket ni helst behagar. Usla verld, tillade han derefter, liksom talande för sig sjelf, du vill alltid ha ett namn att hänga dig fast vid, liksom icke menniskan ensam vore mer än det der, som vaggan ger oss, utan att ändock kunna garantera för dess äkthet. Ni begär ett namn, märk, ett namn; jag har gifvit er tre, och ni tyckes ej vara belåten. Nåväl, jag skall gifva er ännu mera, se dit, och han pekade på väggen, ser ni det der porträttet, känner ni igen det? Icke? Det är likväl en trogen kopia af mig, sådan jag var i yngre är, då jag ännu tyckte mig ega krafter att kämpa mot en hel verld. Sådan gör tiden oss. Betrakta den der öppna och stolta pannan, de der friska läpparne, de der modiga och eldiga ögonen, och jemför allt detta med mig sådan jag nu är — verkligen? — liksom tiden hånler äfven ni åt jemförelsen. Min panna är nu skrynklig, mina läppar bleka, mina ögon matta. Bekymren draga försorg om, hvad åren ej förmå uträtta, och konsten räddar ifrån förgängelsen, icke oss, utan endast sin egen lilla insats, litet plåster på en duk, litet aska på ett sotkol, i sanning, en stor tröst för dårarne.
Vincent vände härvid Adlerstjerna ryggen; denne fortsatte ännu att uppmärksamt betrakta porträttet.
Porträttet var ett väl arbetadt oljefärgsstycke och förestälde en man, klädd i en för Adlerstjerna okänd utländsk uniform, prydd med tvänne polska ordnar, nämligen Stanislai-orden och Hvita Örns-orden; dekorationerna voro likväl omgifna af svart sorgflor, och då han begärde upplysning om orsaken dertill, erhöll han det korta svaret:
— Jag sörjer mitt fädernesland.
Vincent gick ett hvarf omkring rummet; när han åter vände sig emot Adlerstjerna, märkte man ej mer något spår af de starka rörelser, som försiggått inom honom.
— Nu till depescherna, om ni tillåter det, herr grefve.
Men Adlerstjerna var äfven en man, om också ganska olik Vincent. Depescherna voro för honom vigtiga förtroendehandlingar från Reuterholm, och han önskade att kunna på ett säkert och skickligt sätt fullgöra uppdraget.
Adlerstjerna hade först på sista tiden äflats att gifva sig någon
