220
alla lika djerfva, ehuruväl den ena obetänksammare för att icke säga våldsammare än den andra.
Sedan Döring nu var liksom återkommen, slog honom nämligen den föreställningen, att han möjligtvis ånyo kunde under en eller annan form göra sina anspråk gällande på Louise.
I utlandet kan man handla mycket fördomsfriare än inom det egna landet.
Att handla dristigt och snabbt, blef alltså hans uppgift. En tanke flög dervid lik en ljusstråle genom hans själ, tanken att begagna sig af sin bekantskap med Vincent. Hans politiska och enskilda afsigter förenades derigenom.
— Depescherna, herr grefve, erinrade Vincent.
Adlerstjerna teg och besinnade sig ännu en stund. Han såg i Vincent en mägtig och genialisk natur och tvekade om sättet att gå till väga.
— Kanske fordrar ni att vårt samtal skall ske i andras närvaro, och om så är …
Vincent tog ett steg åt en af sidodörrarna.
— Dröj likväl ett ögonblick. Tillåt mig att först göra er några enskilda frågor.
— Var så god.
— Hatar ni Armfelt?
— Ja!
Svaret var klart och tydligt.
— Den svenska styrelsen har i visst afseende lemnat honom i mitt våld.
— Låt mig se depescherna.
— Ni skall få det, men ännu en fråga. Värderar ni Döring ännu såsom fordom?
Vincents panna rynkades. Han tycktes öfverlägga med sig sjelf.
— Jag begär ett upprigtigt svar!
— Om ni i går frågat mig härom, skulle jag ha svarat: ja! Nu svarar jag: nej! Döring och jag hafva ej något mera att beställa med hvarandra. En natt af mörker ligger nu emellan oss. Min kärlek till honom har sedan i går klädt sig i nunneslöja. Klostermurar resa sig emellan honom och mig. Alla länkar emellan oss hafva på en gång brustit.
— Och jag kan lita på ert ord?
— Vid afgrunden!
— Kan ni skaffa mig en person, lika mycket hvilken, blott han lyder blindt, hvad helst jag än befaller?
Vincent kastade en genomborrande blick på Adlerstjerna. Denne rörde sig ej.
— Ämnar ni ett fegt anfall mot Döring?
— Nej.
— Intet mord alltså?
