— Hvarje man är till en viss tid hedning. I egentlig mening blir man först kristen med åren, och allt efter som ungmodet, pröfvadt i dagens strider, lagt sig. Så länge hedendomen är qvar i vår själ, följa vi också böjelsen att gripa efter svärdet och sjelfva utföra vår sak.
Stirrande omkring sig, tystnade han för ett ögonblick.
— Jag öfverlefde i går ett ögonblick af mägtigt uppskakande egenskap. Jag fann då, att jag lefvat förgäfves, att föremålet för hela mitt lifs lycka och kärlek försvann såsom en skugga i en klostercell, och att jag stod mera ensam än någonsin. Hade jag förmått, skulle jag ha störtat omkull den pelare, som uppbar templet öfver en sådan skickelse. Sådana ögonblick kunna finnas, då vi förvandlas till hedningar.
Vincent lade sin hand, under det han talade, mot sidan af bröstet, liksom hade han velat undertrycka ett stort lidande. Orden föllo sig för öfrigt afbrutna och korta.
— Jag har nu haft en natt på mig. Natten har klarare ögon än dagen. Under denna natt har jag gått till doms med mig sjelf, och jag har funnit, ja, hvad har jag funnit? funnit, huru svag jag varit, äfven då jag känt mig stark. Sjelfva min styrka har varit en produkt af min svaghet. Mina handlingar hafva oupphörligt träffat på stötestenar, liksom nedkastade af försynen i min väg. Hädanefter skall jag fixera den bättre än hitintills. Med samhällets arm skall jag uppnå, hvad som jägtat tilliten till min egen.
— Jag förstår er icke rigtigt, nådig herre.
— Furstinnan Razanowsky tog slöjan i går. Hon är nu nunna.
Cazal böjde sitt hufvud och gjorde ett korstecken för sitt bröst.
— Jag har öfvergifvit tanken att sjelf utkräfva hämd, tillade Vincent, om mitt hat förestafvat mig.
— Och — och — Cazal blickade nästan med förskräckelse på honom.
— Jag skall öfverlemna honom åt samhällets straff, åt den offentligt straffande vanäran. Ah, jag har erinrat mig något, som jag en gång spådde honom. Det skall gå i fullbordan, och jag skall föra honom till schavotten.
— För guds skull, herre, kristendomen bjuder oss att förlåta hvarandra och försonas.
— Samhället bjuder oss att bestraffa dess förbrytare.
— Och han har …
— Förbrutit sig mot samhället.
— Herre, herre, ni störtar er i förderfvet!
— Uppsök Droon och säg till honom att komma hit.
— På mina knän ber jag er, att ni må öfvergifva denna nya väg. Ni begagnar ju endast samhällets namn såsom en slöja för ert enskilda hat.
— Gå!
— Hör mig, herre! Hör mig!
— Lyd!
— Ni begagnar er af samhällets rätt endast som en chorkåpa kring er enskilda hämd.
