— Så-a! yttrade denne blott.
Men det låg så mycken betydelse i detta enda ord, att Adlerstjerna stod förstummad.
— Ni ber, att man skall stöta ned mig, ni, ni, verkligen!
Hånet i hans uttryck var så förkrossande, så tillintetgörande, att löjet bleknade bort på Adlerstjernas läppar.
— Bind honom! befalde åter Armfelt.
— Låt honom vara! bad Louise. Han är oskadlig. Kom, baron, vi lemna detta ställe.
— Vänta litet, inföll Zamparelli, vänta!
— Hvarför uppehålla oss här? ropade Adlerstjerna. Låtom oss vända tillbaka till Neapel.
För hvarje ord, som Zamparelli yttrade, ökades hans oro.
— Ni vill veta, af hvad orsak jag bortförde det der fruntimret, fortfor Zamparelli till Armfelt.
— Ja!
— Jag var köpt.
— Af hvem?
— Af honom, som nyss bad er stöta ned mig och nu är så angelägen att få vända om till Neapel.
Allas ögon fäste sig vid denna anklagelse på Adlerstjerna. Hans ben vacklade under honom, men ett iskallt trots krökte icke dess mindre hans läppar.
— Skändlige lögnare, stammade han. Vill du kröna slutet af ett brottsligt lif med en falsk anklagelse. Den kommer dock ifrån en allt för oren källa för att kunna skada mig. Jag måste skratta åt din lömska enfald.
— Man betviflar en döendes ord. Var god och tag upp en liten papperslapp här i min högra ficka — här —
Adlerstjerna kastade sig öfver honom för att bemägtiga sig papperet.
— Jag vill se och har rätt att se beviset på en sådan anklagelse, förklarade han. Tag hit det.
— Icke ni, erinrade Zamparelli.
Armfelt fattade i Adlerstjerna för att afhålla honom ifrån Zamparelli; men Adlerstjerna visste, hvad det gälde, och han stötte tillbaka Armfelts arm. Vredgad förnyade Armfelt sitt tag, och ehuru en kort och häftig strid uppstod, bemägtigade han sig det ifrågavarande papperet.
Med ovilja och grämelse läste Armfelt deri en ordentligt uppsatt öfverenskommelse emellan Adlerstjerna och Zamparelli om Louise Posses bortförande. Utan att yttra ett ord öfverlemnade han papperet till Louise, som knappast ville tro, hvad hon läste. Efter en kall blick på Adlerstjerna ref hon sönder papperet och kastade bitarne för hans fötter.
— Brefvet är en gemen och falsk dikt, förklarade Adlerstjerna. Hvar och en som tror derpå, förklarade han, kan icke vara annat än en gemen fiende till mig.
