260
Öfverhofmästarinnan hade emellertid nalkats en sidodörr, hvarigenom myladyn kunde aflägsna sig, då man hörde långsamma steg närma sig från andra sidan.
— Min gud, hviskade hon dervid, vi äro förlorade.
— Hvarför det?
— Konungen kommer.
En stund af den spändaste uppmärksamhet förflöt. Ingen talade. Man lyssnade. Framför allt visade sig en plågsam och liflig oro hos öfverhofmästarinnan.
— Hvad skola vi göra? yttrade hon. Det är otvifvelaktigt han. Någon utgång mera än denna och den, hvarifrån ni kom, finnes icke. De äro …
Hon afbröt sig sjelf.
— Ni måste hjelpa mig att hastigt föra konungen genom rummen eller att aflägsna honom.
Myladyn förstod, att hon fruktade för att Armfelts tête-à-tête skulle upptäckas.
Svartsjuka och nyfikenhet arbetade inom henne.
— Konungen är välkommen, anmärkte hon.
— Ah, äfven ni!
Den eljest så glada öfverhofmästarinnan tycktes sjelf nära förlorad, så förskräckt hade hon på en gång blifvit för konungens ankomst.
— Om ni vill hafva mig till bundsförvandt, tillade myladyn, så måste ni säga mig, hvilken den dam är, hvars handske jag nyss hittade.
— Aldrig, aldrig!
— På er önskan, att jag skall hjelpa er, svarar jag då också — aldrig — aldrig. Hvad besluter ni er till?
— Ni har hört mitt svar.
Då dörren gick upp och konungen inträdde, hördes ett gladt och hjertligt skratt från Armfelt och den okända, bakom det tätt tilldragna fönsterdraperiet i det rum de nyss lemnat.
Öfverhofmästarinnan började äfven att skratta. Vare sig det för öfrigt nu var afsigtligt eller oafsigtligt, tilldrog hon sig härigenom konungens hela uppmärksamhet.
— Nåd, ers majestät, ropade hon på samma gång, och så skrattade hon åter, nåd, ers majestät!
Konungen visste ej, hvad han skulle tänka, så besynnerlig föreföll hon honom.
Mylady Munk kunde ej annat än beundra hennes förmåga att så helt och hållet tilldraga sig och vilseleda konungens hela uppmärksamhet.
— Ma chère, hvad vill ni säga? Nåd, ropar ni. Vore det icke snarare jag, som borde begära nåd af edra ögon och vid edra fötter?
— Ers majestät, jag …
— Var icke rädd, öfverhofmästarinna. Låt mig höra, hvad som ligger er på hjertat. Säkert är det en börda, som jag med nöje skall lätta.
— Jag — jag …
