Adam och Eva drefvos ur paradiset. Hvarför detta främmande namn och denna förklädnad?
— Ni säger något?
Armfelt ville af politiska skäl ej låtsa om, att han redan kände, att Döring uppehöll sig i Neapel.
— Ännu mera, herr baron, fortsatte Adlerstjerna, hvarför har han just nu infunnit sig här?
— Ni kan ha rätt. Saken är ej utan sina betänkliga sidor.
Om också Armfelt kände orsaken, hvarför Döring infunnit sig i Neapel, långt bättre än Adlerstjerna, var det ju ganska möjligt, att han äfven kunde ha några planer för sin egen räkning i afseende på Louise. Äfven Armfelt trodde att kärlek och därskap voro syskon.
— Misstager jag mig ej, inföll åter Adlerstjerna, så blir under sådana omständigheter en förfalskning af min handstil lätt förklarlig. Döring hatar mig. Att verkställa enleveringen i mitt namn och kasta skuggan, i händelse af upptäckt, på mig, under det man behöll rofvet för sig sjelf, vore ju icke illa speladt.
— Skulle det vara möjligt? Men Döring är ju rest till Rom.
Armfelt förtalade sig, då han härigenom angaf sin kännedom om Dörings vistelseort; men det undföll Adlerstjernas uppmärksamhet.
— Bortrest? Må vara! På en timme kan man kontraktera här om en flickas bortröfvande, och försigtigheten kan bjuda, att man sjelf aflägsnar sig, under det att gerningen verkställes.
Ehuruväl Armfelt hyste den största tillgifvenhet för Döring, kunde han dock ej förneka, att det låg någonting möjligt, för att icke säga antagligt, i Adlerstjernas föreställningssätt. Kärleken var för honom allt för mycket galanteri, att han i en enlevering för öfrigt skulle se något egentligt brottsligt.
— Er föreställning, anmärkte han dock, grundar sig likväl endast på misstankar.
— Jag kan ej förneka det; men jag vill tillägga något, som är af vigt. För att komma intrigen på spåren har jag de senare dagarne sökt följa Zamparellis förehafvanden.
— Han dog således icke af det sår, jag gaf honom?
— Såret blödde mer, än det var farligt. Jag sade, att jag följt honom i spåren, och jag har lyckats upptäcka en ny djerfhet, hvarför jag också i sjelfva verket hitkommit.
— En ny djerfhet?
— Som jag säger; man ämnar nämligen i afton eller i natt, under det fisket fortgår, bortröfva fröken Louise, och det midt i hofkretsen.
— Hvilken oförsynt djerfhet! Ah, skulle man våga gå derhän?
— Jag svär heligt, att åtminstone ett sådant försök kommer att göras.
— Ni svär derpå?
— Min kränkta heder har bjudit mig att anlita alla medel för att komma det falska spelet på spåret, och jag vet, hvad jag säger. Ni måste hjelpa mig, herr baron, att afböja faran.
