Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
275

— Ni menar, anmärkte likväl Döring, att jag då möjligtvis kan få träffa henne.

— Jag menar icke det, jag menar att fröken Posse sväfvar i den största fara.

— I fara?

— I den största fara, säger jag.

— Jag förstår er — jag behöfver en båt.

Vid tanken att en fara hotade fröken Posse tänkte han icke vidare på att efterspana sina föräldrar. De voro ännu för honom alldeles flyktiga drömbilder, då Louise deremot var hans hjertas skönaste sanning.

— För att rädda henne; ni behöfver det.

— Jag skyndar.

— Hvart?

— Till hamnen.

— Men ni är ej presenterad på hofvet.

— Men känner min pligt.

— Ni vet ju ej, hvilken fara, som hotar henne.

— Säg ut, säg ut.

— Man vill bortröfva henne.

Döring gaf sig knappast tid att höra Vincents sista ord, förrän han redan hastade ifrån honom.

Vincent följde den bortilande med ett leende, men bakom leendet såg man i hans dystra öga ett uttryck af djup melankoli, liksom i en svart håla en bunden mörk ande.

— Huru annorlunda kunde det icke ha varit, mumlade han för sig sjelf.




Från det kungliga palatset kommer man å sjösidan till kanongjuteriet, arsenalen och skeppsvarfvet, der tillgångar finnas att bygga och beväpna ända till 60 galérer, och dockorna kunna inrymma minst 25 sådana.

Palatset står för öfrigt i förbindelse med arsenalen genom en betäckt brygga, hvilken konungen gemenligen passerade, då han begaf sig till Pausilippo eller företog promenader på hafvet, som under den vackraste årstiden vanligen gjordes hvarje söndag.

Sommaren var emellertid förbi och hösten längt framskriden. Det var också ett höstfiske, hvartill hofvet nu blifvit inbjudet. Konungen villa roa sig med att ljustra.

Man njuter icke så sällan i Neapel af detta nöje. Då solen går ned och nattens mörker sänker sig öfver hafvet, ser man talrika eldar flammande röra sig längs åt den svarta, spegelklara vattenytan. Dessa röda, blossande eldar, vid hvilka menniskorna på afstånd se ut som skuggor, gifva ett imposant utseende åt den eljest mörka natt-taflan.

Neapolitanaren är en skicklig fiskare, och framför allt använder han