Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

278

chefen, som hade båtarnes utrustning och bemanning sig ombetrodd, att de skulle förses med raskt och tillräckligt folk, samt att en och annan af dem skulle vara beväpnad.

Hamnchefen hade tjenstvilligt efterkommit denna uppmaning.

Armfelt var också fullkomligt lugn, utan att derföre vilja helt och hållet lemna den båt, hvari Louise befann sig, ur ögonsigte.

Öfverhofmästarinnan gjorde inga anmärkningar emot seglens tillsättande. Då drottningen seglade, ville äfven hon göra det.

Drottningens vilja blef naturligtvis den allmännaste. Och när den lilla båt-eskadern lemnade hamnen, fladdrade hvita, lätta, af vinden redan halffylda dukar öfver hvarje slup, med undantag af den, på hvilken konungen var ombord, hvilken med sina åror liknade ett vackert sjödjur, som med många fötter långsamt skred bort på vattenytan.

— Hvilken barnslighet, yttrade konungen till prinsessan Sofia Albertina[1], som tagit plats bredvid honom. Jag ville roa dem på mitt vis, och så öfvergifva de mig genast. De begripa ej att hvarje nöje, för att vara sant, bör vara nyttigt.

Sofia Albertina var allt för artig, för att vilja i någon mån underkänna sin konungslige värds föreställningssätt.

— Om det ej är så nyttigt att segla, anmärkte hon likväl, som att fiska, så är det onekligen dock ett nöje. Se, huru båtarne flyga fram — det ser ut, med de brinnande blossen i fören, som om båtarne drogos af eld-andar. Se, ers majestät — det är ganska vackert att betrakta; men i sjelfva verket betraktar jag dem hellre, än jag skulle vilja vara med ombord der. Åh, då fiskar jag hellre.

— Gör ni det, ers höghet?

— Ack ja, i Sverige …

Minnena komma och gå som molnen, än med kanter af guld, än genomstrålade af en stjernbild, än bärande en blixt i sitt sköte; stundom komma de med susande vestanvindar, men hvarifrån komma de och hvarthän gå de?

Det är hjertat, som kallar dem fram, och hjertat, som skickar dem bort.

Då prinsessan Sofia Albertina nämde sitt fädernesland, klarnade en minnets stund i hennes själ.

— Ni tänker ofta på Sverige?

— Skulle jag icke det? jag är svenska. Sverige är så vackert, ers majestät. Man kallar svenskarne för nordens fransmän; man skulle med lika mycket skäl kunna kalla Sverige för nordens Italien. Det är så skönt, så härligt. Floderna rulla der så klara som kristaller. Praktfulla holmar spegla sig der i sjöarnes lugn. Mälaren är en Lago Maggiore. Våra fjällar äro Alper, våra dalar — Arnodalar.

  1. Prinsessan Sofia Albertina reste såsom grefvinna af Wasa. Denna inkognito hindrade likväl ingen att kalla henne vid sitt rätta namn. Wasanamnet var en slöja, som blott emellanåt användes.