286
— Litet mer på högra årorna, rättade han rigtningen, nog! Så der, hållen ut, karlar! Ärlig, passa på med luntan, ifall jag vill preja an den. Godt, mina vänner! Friskt mod!
Adlerstjerna igenkände nu äfven Döring. Döring passerade förbi utan att märka Adlerstjerna. Han hade blott ett enda ögonmärke, Louise.
Då Adlerstjerna upptäckte Dörings närvaro, erfor han en blandad känsla af förbittring och hånlöje. Han var nära att ånyo vända om, men han visste icke i hvilket ändamål, och han fortsatte sin väg till de öfriga.
Konungen och prinsessan Sofia Albertina hade redan framkommit. Den förres vrede och den senares smärta och oro vid underrättelsen om hvad som passerat, kan knappast beskrifvas. Konungen gaf ett löfte vid sin krona att hämnas den skymf, som blifvit begången. Tyst och bekymrad, vände den lilla båteskadern tillbaka till hamnen.
— Herr baron, yttrade Adlerstjerna, så snart han träffade honom. Jag kan nu försäkra er, att Döring är den, som anstiftat sveket.
— Äfven jag har skäl att förmoda det.
— Han var till sjös i natt.
— Jag såg honom.
— Så snart den lilla båten aflägsnat sig ifrån oss, tog han samma väg.
— Ni såg det?
— Vid himmelen, herr baron, hela besättningen på min båt kan intyga det.
— Jag träffar honom.
— Nåväl, tror ni också nu, herr baron, att jag är skyldig till Zamparellis anklagelse.
— Nej, nej, min vän, jag har ju redan sagt er det.
Med krökta och leende läppar aflägsnade sig Adlerstjerna. Vi måste följa Döring.
Döring qvarstod orubbligt på sin plats. Med den utdragna kikaren
för sitt öga tycktes han förvandlad till en bildstod af sten. Ehuru
vågorna rullade under honom, vinden susade omkring honom, och båten
med forsande fart och i snöhvitt skum kämpade sig ilande framåt,
tycktes ingenting kunna röra eller rubba honom. Hela hans lif och
väsende voro sammanpressade i en enda tanke, och denna tanke i en
enda lång blick, hvilken stadigt flög genom synröret och ihärdigt hvilade
vid målet, nämligen den ännu aflägsna svarta punkten, som flydde med
hans hjertas enda sällhet, med Louise Posse.
— Kamrater, tilltalade han manskapet, om vi ej hinna båten innan den når stranden, är vårt arbete förgäfves. Hållen ut, gossar! Visen att vi äro engelsmän, vågornas herrar! Stöt litet om styrbord, nog!
