290
Döring hejdades af hotelsen, men ehuru öfverraskningen blott varade ett ögonblick, var det tillräckligt för våldsverkarne att verkställa det af dem synbarligen redan förut fattade beslut.
Döring kände naturligtvis icke sjöns botten, ej heller ruinernas egenheter så väl som de.
Till sin förvåning såg han derföre, huru de på en gång liksom på ett gifvet tecken, kastade sig i sjön.
— Förföljen dem, förföljen dem! ropade han.
Och Döring, följd af sitt folk, kastade sig äfven i sjön. Men hans fiender befunno sig längre in i bugten, och då vattnet endast steg dem till midjan, gick det Döring öfver axlarne, och icke utan svårighet arbetade de sig framåt med vapnen lyfta öfver sina hufvuden. Men de hade ej kommit långt, förrän banditerna började klättra uppför ruinerna, bärande Louise emellan sig; och då Döring hunnit fram till foten af de raserade murarne, försvunno de i de brutna pelarhvalfven öfver honom.
Våldsamt slog hans hjerta. Onämnbara qval plågade hans själ. Förtviflan var nära att bemägtiga sig hans sinne. I raseri hastade äfven han uppför ruinen. Vägen var brant. Han kände, huru den ena stenen halkade ned efter den andra under hans fötter; men der foten ville skrida, höll han sig fast med händerna. Isköld lopp längs hans rygg, och svetten perlade från hans panna. Med fasa tänkte han på den belägenhet, hvari Louise befann sig. I denna stund önskade han sig vingar, ville han vara en blixt, ett åskmoln, för att hinna henne och befria henne. Qvalen minskade icke hans mod, utan ökade och uppjagade det ända till ytterlighet. Han önskade sig vingar, och man kunde säga att denna önskan försåg honom med sådana; han ville vara en blixt, och hans vilja var det; han afundades åskmolnets snabba gång, och denna afund gaf honom en styrka, mer än mensklig. Passionerna spände hans krafter, lifvade hvarje hans steg.
Redan stod han nära ett pelarhvalf, der banditerna försvunnit, och redan hoppades han hafva friare utrymme att förfölja dem; då han ur den smala hvalföppningen lika oförväntadt som häftigt anfölls, i afsigt att nedstörtas från den höjd, uppför hvilken han omsider lyckats att klättra.
Sjön låg djupt under honom. Vid anfallet kände han att han vacklade; men han lyckades att få fast i den arm, som höjt sig öfver honom, och han återvann den för ett ögonblick förlorade jemnvigten.
I mörkret uppstod nu en vild strid emellan honom och den okände. Döring släppte ej sitt tag, och motståndaren kände att det var ett dödstag, såvida han ej kunde lösgöra sig derifrån. Dörings ställning var obeqväm, emellertid förlorade han ej hoppet. Striden varade icke länge. Lif och död rymdes här inom ögonblickets lilla ram. Med en kraftig rörelse ämnade Döring kasta sig upp på hörnet af hvalfvet, då i detsamma stenarne under hans fötter ramlade undan. Nästa stund störtade han ned.