— Jag tror icke det; jag har föreslagit er såsom skiljedomare oss emellan, men han vill ej gå in derpå.
— Vet ni kanske icke ännu, hvar han gömmer fröken Posse?
— Nej.
— Bjud honom penningar.
— Jag har gjort det.
— Bjud mera. Bjud hvilket belopp som helst. Ni är skyldig fröken Posse äfven det största offer. Mannen, jag vet det, är fal för penningar.
— Jag skall följa ert råd.
— Misstankarne antager jag hafva fallit på Döring.
— Desto naturligare, som han i mörkret oinbjuden åtföljde den kungliga båtfärden och försvann derifrån i samma stund, som dådet var verkstäldt.
Vincent log.
— Ni har således lyckats fullkomligt. Tacka mig för det. Jag gaf Döring en vink om attentatet, och han …
Vincent tystnade ett ögonblick.
— I de förhållanden, herr grefve, som vi kommit till hvarandra, återtog likväl Vincent derefter, har jag stått er bi; emellertid vill jag hvarken Döring eller fröken Posse något ondt, utan fordrar af er att ni ställer allt åter till rätta. Köp derför Zamparelli, och pruta ej på köpeskillingen.
På hvad sätt Adlerstjerna följde detta råd samt för öfrigt tillvägagick, skall läsaren längre fram erfara.
Alla vederbörandes bemödanden att upptäcka gerningsmannen samt att återfinna Louise voro dock fåfänga. Utan att man kunde finna något enda vägledande spår efter henne, var hon försvunnen.
Emellan Armfelt och Döring egde, så snart den senare åter tillfrisknat, ytterligare förklaringar rum. Den djupa smärta, som Döring dervid ådagalade, var allt för öfvertygande och tilltalande, att icke Armfelt, som i själ och hjerta innerligt och högt värderade Döring, åter skulle känna sig förtroendefullt dragen till honom.
Vid samma tid inlöpte likväl en politisk underrättelse af så omätlig vigt och betydelse, att den på en gång drog allas tankar och uppmärksamhet ifrån Louise till sig.
Den upprörande underrättelsen var, att drottningen af Frankrike, Marie Antoinette, drottningens af Neapel syster, blifvit af revolutionsdomstolen dömd till döden samt afrättad den 16 Oktober.
Det neapolitanska hofvet och alla dess vänner slogos af fasa och bestörtning. Hela Neapel klädde sig i sorg.
Presterskapet, som under årens lopp, allt efter olika kyrkliga högtidhigheter, skifta än i hvita eller röda, gröna eller violetta messkläder, uppträdde nu i svarta. Dödsmessan — missa pro defunctis — begicks dag efter annan i alla tempel. Sorgesjungande likprocessioner af munkar och nunnor, till hvilka folket i massor anslöt sig, vandrade genom
