hans själsfränder hade tänkt sig en från den öfriga verlden afsöndrad, enskild helgedom, för att obesväradt och fritt kunna öfverlemna sig åt sina svärmerier och afsigter. Att bröderna för öfrigt skulle vara frimurare, var en förutsättning, som föll af sig sjelf.
De i sanctuarium invigde utgjorde väl för öfrigt det stora och hemliga råd eller det råd, som i högsta instansen hade ledningen af alla de frågor, som intimare rörde partiets hemliga planer och afsigter.
Ännu den tiden visste detta stora råd likväl icke, hvad man nu vet, att det egde öfver sig eller kanske rättare inom sig ett ännu hemligare, ännu mera invigdt råd, ett litet heligt tretal, af hvars händer de allra högsta och innersta trådarne sköttes.
Detta tretal utgjordes af hertigen sjelf, Reuterholm och baron Carl Bonde.
När baron Bonde skilde sig från Adlerstjerna, begaf han sig också direkte fram till upphöjningen i fonden och intog till venster om hertigen den tredje stolen.
Allas ögon hade emellertid rigtat sig deråt. Uppmärksamheten var på det högsta spänd.
I och för sig sjelf var hela denna akt någonting ganska ovanligt. Ingen kunde påminna sig, att bröderna i sanctuarium någonsin varit så talrikt samlade, för att, på sätt som allting här angaf, begå en gemensam, verkligt betydelsefull högtid.
Hvad föregick likväl i sjelfva verket? Allt angaf att stunden egde en högre mening. Men hvari bestod den?
Sedan alla intagit sina platser fattade hertigen klubban, liggande på det framför honom stående bordet, och bjöd med tre slag tystnad.
Efter att derefter med några tilltalande, men korta och få ord ha helsat bröderna, uppmanade han brodern Reuterholm att taga till ordet.
Reuterholm reste sig upp. I allmänhet en ståtlig gestalt, med ett manligt, ädelt och intagande utseende, torde han dock sällan ha visat sig så till sin fördel som i detta ögonblick. Under de starkt tecknade ögonbrynen svärmade de blåa ögonen med en glans, att de nästan erinrade om ett par stjernor tätt under tvänne mörka, bågiga skyar. Ansigtsuttrycket var för öfrigt friskare och lifligare än vanligt, ehuru man väl såg, att stolthet och högmod nu som alltid uppburo hans hufvud. Det skarpa draget kring läpparne var försvunnet. I stället svälde de i sin purpur, liksom hade de något verkligt stort och angenämt att förtälja.
Äfven Reuterholm var liksom hertigen iklädd en praktfull ordensdrägt.
Efter att ha kastat en lång och glänsande blick öfver församlingen höjde han sin röst.
— Oss är gifvet, mina bröder, talade han, att i dag fira en af dessa i utvecklingens historia alltid betydelsefulla fester, då i menniskoslägtets tjenst en ny stjerna liksom uppgått och intagit sin plats, då sanningen och rättvisan uttagit ett stort och vigtigt nytt steg, då friheten
