332
— Denne Alm är skrifvare hos baron Reuterholm.
— Hos Reuterholm?
— Ack, ja! Jag vet det nu. En vacker dag, det är nu några månader sedan, kom han till mig och pratade, gud vet allt hvad, men jag trodde honom om godt och gaf honom uppgift, huru han på ett säkert sätt skulle kunna få ett bref till baron Armfelt.
— Hvad hör jag? Ah, Forster!
— Jag var dum, fröken, mycket dum; men jag trodde, att jag hade en vän att göra med. Då han likväl ej återkom, då jag fick höra, att han var i tjenst hos baron Reuterholm, och slutligen att han ej heller var förlofvad, som han försäkrade mig; ah, då sved det i mitt hjerta, ty jag förstod att han bedragit mig.
— Ni har handlat oförsigtigt, Forster, mycket oförsigtigt.
— Jag har också ej haft ett enda ögonblicks ro allt sedan dess, och när jag nu hör, att man lär ha upptäckt er korrespondens, då, då …
— Då …
— Då faller det mig in, att det är jag, som är orsaken till olyckan. Min gud, om det så vore! Ni skulle aldrig kunna förlåta mig det, fröken.
— Det är omöjligt, min käre Forster, att ännu veta, hvad som kan vara sant eller icke af de faror, som en och annan förespeglar sig; jag hoppas, att man misstagit sig och råder er att låtsa om ingenting. Gift er ni i lugn, käre Forster, och tänk mera på att göra er hustru lycklig än på något annat. Hvad min förlåtelse vidkommer, så ger jag er den, huru händelserna än må utveckla sig. Jag inflätar den i Maries bröllopskrans, såsom den enda brudgåfva jag kan gifva er. Emellertid bör ni hädanefter akta er bättre för den der Alm. Den värste fiende, man kan ega, är en bedräglig vän.
— Tack, goda fröken, tack! Ni har ej kunat gifva mig en bättre bröllopsgåfva. O, min Gud! Ni har inflätat en blomma i Maries myrtenkrans, som gör den dubbelt skönare för mig. Lita också på, att jag skall vara försigtig med Alm. Jag har bjudit honom på brölloppet, det är sant, men huru svekfullt han äfven behandlat mig, borde jag väl hålla mitt löfte, och jag hade lofvat att bjuda honom.
— Ni är en god menniska, Forster!
— I min lycka felas blott att jag också finge se fröken på mitt bröllop i dag. Marie önskar det så mycket. Hon skulle bli så glad, så glad.
— Omöjligt, min käre Forster, omöjligt! Min bror kan intyga, att vigtiga göromål upptaga min tid, göromål, som icke tåla ett enda ögonblicks uppskof. Icke sant, Bengt?
Under samtalet med Forster hade Bengt återvändt till de inre rummen. Upptagen af andra göromål, hörde han icke sin systers fråga.
— Han svarar mig ej, anmärkte också fröken Rudensköld; lika mycket, kom sjelf, skall ni få se, Forster, hvad som sysselsätter oss.