Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

334

smycke. Det var vid Drottningholm, jag såg Armfelt också då för första gången, det är mig derför kärt och dyrbart.

— Du kan ej skilja dina ögon ifrån det.

— Ack, Bengt, du kan ej ana, du, hvilka sköna och lyckliga drömmar jag drömt under detta smycke.

— Jag anar dem, syster, men vill ej gerna tänka på dem.

— Du har både rätt och orätt; tag emellertid smycket, summan går eljest icke ihop.

Bengt såg upp i sin systers öga.

— Behåll smycket, yttrade han. Det vore synd att beröfva dig kanske den käraste prydnad, som du eger. Vi skola nog få summan att gå ihop ändå.

— Du bedrager dig. Jag förstår mig också på siffror. Man bör ej vara svag, när man vill göra det, som är rätt. 5e här, tag smycket. Jag fordrar det.

Fordrar du det nödvändigt?

— Det är en liten smula stolthet det också, ser du, Bengt. Kan jag väl använda hvad jag eger till något bättre ändamål, än jag nu gör? Ju mera uppoffringen kostar på mig, desto mera gläder den mig, jag kan nästan säga, smickrar mig. Min känsla har liksom något slägtskap med tåren: ty ehuru smärtan väcker den, åtföljes den af en ljufhet, som behagligt smeker hjertat. Tag smycket du, Bengt! Tro mig, det har aldrig varit dyrbarare för mig än just nu, då jag med det kan förekomma en olycka. Ack, ja, till hvad högre ändamål kan väl någonting tjena, än att förekomma en sorg? Om du äfven tog allt, hvad jag eger, har jag ändå ett smycke qvar.

— Och detta smycke är? frågade han.

— Hoppet, Bengt, hoppet på en bättre tid.

— Du misstager dig, syster, det är icke det bästa smycket. Hoppet bedrager. Du har ett ändå bättre.

— Jag?

— Som jag säger.

— Skulle jag ha förglömt något? För all del säg mig det, att jag må få lägga det till de öfriga.

— Det låter sig icke göra, syster. Det skulle aldrig rigtigt hvarken värderas eller betalas.

— Så du pratar! Det väntar jag ej att något blir; men derom är nu ej heller fråga. Frågan gäller blott att få summan att gå ihop. Således, säg mig endast, tyst, nej, kanske likväl, jag vill se efter på min toilett.

— Det är ingen toilettprydnad, jag talar om, och du söker det fåfängt der.

— Nå, men då förstår jag dig icke, du säger ju ett smycke, mitt dyrbaraste smycke.

— Ditt dyrbaraste smycke, syster, det är ditt goda hjerta.

— Ah, smickrare, vore du icke min bror …