354
Forster vände sig åter om.
— Lyckliga Marie! tillade han och fäste på henne en blick af beundran.
— Jag medgifver, fortsatte han, att det nästan är grymt att tänka sig, att allting är förgängligt, i en stund då man är så lycklig, som ni nu äro; men det är förlåtligt att jag gör det, jag, som af verldens goda endast erfarit dess förgänglighet. Du är litet ond på mig, Forster. Man bör likväl icke allt för strängt bedöma vännen, om han pratar litet dumt ibland. Sant är, att din lycka står på säkrare fötter än andras. Du har i frid med ditt hjerta skapat den sjelf. Och nu — nu — nu återstår dig endast att njuta frukterna af din sällhet, ditt oberoende, din Maries kärlek. Forster, vi äro ju vänner, gamla vänner.
Alm yttrade sig med ett sådant sken af upprigtighet, att Forster åter började tro på honom.
— Jag tänker mig så väl ditt lif hädanefter, tillade Alm.
— Gör du det?
Forster älskade Marie så innerligt, och den tanke, som Alm framkastade, tilltalade honom lifligt.
— Jag tänker dig bland skummande kaskader af sherry och roussillon, af bourgogne och frontignac.
Forster smålog.
— Men jag vet något ännu bättre: jag ser dig sitta bredvid din lilla hustru; du slår din arm omkring hennes lif — det är afton förstås — ljusen äro tända, och hon har tagit plats vid sitt sybord — nåväl, du slår armen kring hennes lif och blickar in i hennes vackra ögon. Ni tala icke högt med hvarandra, ni hviska. Hvarom hviska ni? … Skalkar!
En täck rodnad spred sig öfver Maries ansigte; Forster log ännu en gång och tryckte ömt hennes hand.
— Du stryker en af de svarta lockarne ur Maries panna, och Marie nickar mildt och tacksamt emot dig.
— Tack, min vän, tack! yttrade Forster.
Forster hade glömt all vrede, all misstanke. Det syntes honom omöjligt, att Alm kunde vara en falsk vän; ack, han tecknade ju så väl en bild ur deras framtid. Alm såg, att han nu börjat ett samtal, som väckte sådana känslor han önskade.
— Ett par år ha gått, fortsatte han.
— Ett par år, upprepade Forster.
— Jag föreställer mig samma tafla, som nyss; men nu leker vid edra fötter …
— Tyst, herr Alm! bad Marie.
— Tala, tala! yrkade deremot Forster.
— Vid edra fötter leker, fortsatte Alm, en liten lockig, skalkaktig …
— Intet ord mera!
— Tusende och ändå tusende ord till, bad Forster.
