356
— Det är så mycket folk närvarande.
— Än sedan?
— Jag skulle rodna.
— Det förskönar dig blott.
— Jag skulle skämmas.
— För hvem?
— För gästerna.
— Prat!
— Du är stygg.
— Du är elak.
— Jag?
— Gif mig en kyss.
— Nej.
— Icke?
— Vänta.
— Huru länge?
— Till — till …
Marie sprang i detsamma leende upp från hans sida och intog åter sin plats framför fönstret.
— Hvarför en sådan häftighet?
— Hörde du icke, folket ropade.
— Börjar du redan på att bli obeskedlig emot mig; jag förstår nog, hvarför du sprang din väg.
— Jag har ju sagt det, man ropade.
Marie hade verkligen rätt, emedan man hörde rop utanför, men de gälde en helt annan sak.
— Jag har lust att hämnas, anmärkte Forster, och i stället kyssa dig här inför hela folkmassan på gatan.
— Försök bara.
— Du tror icke.
— Jag tror icke, att du vill göra mig ledsen.
— Deri har du rätt, således, jag väntar till …
Forster hotade henne skälmaktigt med fingret.
I detta ögonblick blef en af marskalkarna utkallad i förstugan, och då han strax derpå återkom, syntes han blek och förskräckt.
De närvarande märkte ett derpå följande lifligt samtal emellan båda marskalkarna, och all den stund man tog för afgjordt, att något ledsamt inträffat, samlade man sig af nyfikenhet och deltagande kring dem. Ju flere som tillkommo, desto större blef också förvirringen. Snart syntes den ha intagit dem alla.
Bullret och sorlet på gatan tilltog nästan i jembredd med förskräckelsen bland gästerna.
Ännu stodo Forster och Marie och hviskade med hvarandra om sådana småsaker, som äro så ljufva för tvänne nygifta, men för alla andra af intet värde.
Den första stunden efter vigseln är äktenskapets skönaste morgon-
