arbete, ingifvande på samma gång en tillfredsställande förtröstan till det närvarande och utsigter af löftesfulla framtids-förhoppningar.
En karaktär af det djupaste allvar utbredde sig också nu öfver den lilla församlingen. Alla stormande lidelser hade liksom på en gång försvunnit. Man befann sig i stället såsom midt i en gripande religiös akt.
Förbundets ceremonimästare hade icke heller försummat ögonblicket, utan framträdt med sin staf. Vid ett tecken från honom sjönko också nu alla ned på sina knän.
Hertigen, som ensam bibehöll sin ställning, gjorde korstecknet för sitt bröst och lade derefter handen på sitt hjerta.
Högt förestafvades af ceremonimästaren härefter eden, och med hörbar värme aflades den af hvar och en.
Knappast var eden afslutad, innan helgedomens öfversteprest uppträdde, uttalande välsignelsen deröfver[1].
När alla åter intagit sina platser, höjde hertigen sin röst. Hans stämma ljöd stark och lugn.
— Ingen vet bättre, mina bröder, yttrade han, än hvarje sann frimurare, att tiden är vårt dyrbaraste kapital. Rik på arbete, heter det för oss, men fattig på tid.
— Djupt rörd af den hyllning I egnat mig, sammanfattar jag hela den erkänsla, hvaraf mitt hjerta i detta ögonblick är öfverfullt, i det enkla och korta ordet: tack!
— Vare det sagdt, hvad vår upplyste broder nyss yttrade, att arbetet på Salomos tempel med förnyade ansträngningar nu åter skall börja.
— Vår uppgift är att söka förena alla menniskor till ett gemensamt och trofast brödraskap, utan afseende på de särskilda religioner, hvartill de bekänna sig, de olika statsförfattningar, hvarunder de lyda, eller de skiftande klimatiska förhållanden, som bilda olika vanor, lynnen och plägseder. Vi se i menniskan endast — menniskan[2]. Templet en gång fulländadt och färdigbygdt på denna grundval, skall icke mera kunna störtas af någon öfverrumpling, hur dristigt den än må vara anlagd.
— Då jag inträdde här, visste jag icke hvad I ämnaden mig; deremot visste jag hvad jag ämnade eder.
— Äfven jag har insett och inser, att omtanken om framtiden
- ↑ Hertigen var icke ovan vid sådana ceremonier som denna. Då han i Mars månad 1780 erkändes såsom stormästare öfver Europas alla ordnar, egde en dylik, ehuru ännu högtidligare rum. Det då närvarande brödraskapets antal uppgick till 400, hvaribland många utländingar. Äfven då aflade man med inför hertigen böjda knän sin tro- och lydnadsed. Wingård, pastor i St. Jacobs församling, som då var ordens öfversteprest, förrättade vid berörda tillfälle efter edens afläggande ordentlig gudstjenst med välsignelse och messa. Den scen, som nu egde rum, var alltså ingenting nytt.
- ↑ Se Carl Dahlgren om svenska frimureriet.
