372
Intrycket af dagens händelser hade emellertid nu flytt ifrån henne, och hon var åter en barnslig flicka, som väl egde mycket att glädja sig åt, men intet att frukta för. Snart insomnade hon också, och hon sof så lugnt och så godt, som om hon aldrig vetat utaf något ondt i verlden.
Men detta lugn varade icke länge.
Klockan hade nyss slagit tolf, då dörren till hennes rum häftigt uppstöttes och hon väcktes af flere inkommande personer, af vapenskrammel och sorl.
Förskräckt öppnade hon sparlakanet för att se, hvad som var å färde. Men huru häftigt klappade icke hennes hjerta, huru oroligt flögo ej dess pulsslag, och huru hastigt försvann ej hvarje bloddroppe från kinden, då hon såg öfversten vid lifregementets husarer, den barske och råe Aminoff, dristigt närma sig, åtföljd af justitiekansleren Lode, polismästaren Ullholm, major Bratt, en officer af vakten, samt flere polisbetjenter och en soldat, hvilken med dragen sabel befaldes att uppmärksamt posta tätt ofvanför hennes hufvudgärd.
Oförmögen att yttra ett ord, insåg hon, att hertigen satt sin hotelse i verket, och det icke allenast långt fortare, utan, som det ville synas, långt våldsammare, än hon någonsin anat.
Alla hennes svärmiska fantasier flydde också på en gång sin kos för den omutliga verkligheten, hvilken nu utvecklade hela sin yttre, strängt reglementerade och befallande kraft.
Hennes första rörelse var ett försök att draga tillhopa omkring sig det halföppnade sparlakanet; men det tilläts henne icke; tvärtom — uppfäste man det på alla sidor omkring sängen.
Sedan justitiekansleren Lode tillkännagifvit, att hon för delaktighet i en sammansvärjning mot den bestående ordningen var af hertigen-regenten förklarad för statsfånge, tog polismästaren Ullholm hennes på det lilla sybordet liggande nycklar och började undersöka alla hennes skåp och lådor.
Den noggrannhet, hvarmed undersökningen verkstäldes, bevisade huru stränga ordres man utfärdat; men fastän man ej underlät någonting, utan spanade i alla gömmor och vrår, fann man likväl ej några andra papper än biljetter, bland annat skrifna af hertigen sjelf, och hvilka man bemägtigade sig, naturligtvis i afsigt att sålunda undanrödja hvarje skriftligt bevis på det förhållande, hvari hertigen önskat komma till henne.
Undersökningen fortfor ända till kl. tre på morgonen, eller närmare trenne timmar.
Fröken Rudensköld hade aldrig öfverlefvat förfärligare stunder, men hon anade icke, att ännu bittrare kunde återstå henne.
Under fortgången af undersökningen erinrade hon sig klaven till chiffern, och att den borde finnas bredvid henne i sängen. Obemärkt uppsökte hon den med sin hand.
Hon tackade tyst gud för ingifvelsen att i drömmen hafva hemtat
