384
valen i Neapel är ett enda stort kärleksäfventyr, rikt på tokerier och spratt, fullt af förförelser och saturnalier. Fruar och män tänka och tala då endast om Bertolds död och lilla Bertolds födelse[1], och handla derefter.
Men under det man ute på gatorna redan hänfördes af den började karnavalen, hvilken vi äfven i sinom tid skola besöka, vilja vi föra läsaren direkte till Villa Reale.
Men på samma gång händelser af den största vigt der utveckla sig, har man också sina tankar fästa på karnavalen. I Neapel glömmer man ej masken för togans skull. Politiken gömmer sig ofta nog bakom kärleken och kärleken bakom politiken, så att man icke alltid vet, hvilkendera af dem det ansigte tillhör, som man ser.
Läsaren befinner sig således åter i samma praktfulla rum, der vi en gång förut med prinsessan Sofia Albertina beundrade Guidos’ mästerliga allegori, Aurora.
Men denna gång mötas ej våra blickar af en till hofvet hörande större samling af personer; nu är allt tyst och stilla i rummet, endast en enda person synes der, och denne ende ligger nedböjd på ett knä och med utsträckta händer. På den smärta och resliga gestalten, den ädla hållningen, den öppna pannan och eldiga blicken igenkänner man Armfelt.
Men för hvem böjer han väl sitt knä? Utom honom synes ingen i rummet, men dörren midt för honom, och nära vid hvilken han befinner sig, är mer än halföppen. Dörren bortskymmer den person, för hvilken han knäböjer.
— Att lemna mig, yttrade han, utan att gifva mig hopp att vi skola träffas.
Det låg så mycken förebrående hänförelse i dessa ord, att de inneburo en hel kärleksförklaring.
— Ingen förebråelse, Armfelt, jag rår ej om mig sjelf. Lemna mig, ni glömmer er.
Rösten var ljuf och mild.
Elden i Armfelts ögon flammade till härunder, lifvad af en hög glans, och han uppbar sitt hufvud stoltare än förut.
— Välan då, inföll Armfelt, jag vet hvad med skäl kan förebrås mig, vet att jag är vansinnig, att min kärlek är en galenskap, ett ifrån förståndets herravälde lösryckt hjertas fria och vilda känslosvall. Må himlen förlåta mig; men jag är en arm dödlig och eger ej magt att emotstå min hänförelse.
— Lugna er, Armfelt, ni känner, hvilka faror som hota er från Sverige.
— Jag känner dem.
— Och ni vill ej lyda min önskan att undvika dem?
- ↑ Ett italienskt ordspråk, som man begagnar, då man ej tydligt vill uttrycka, hvad som ligger i ens tankar.
