Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/393

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
389

vi födda att strida, men icke är det för oss vi strida, ehuru vi sjelfva tro det. Genom vår strid uppfylla vi blott ett allmänt behof. Verldshistorien visar oss, huru den ena generationen kämpar mot den andra, huru den ena kasten äflas om väldet med den andra. Hvem har rätt? Ni skulle svara: de som segra. Jag svarar deremot: ingen segrar, emedan båda partierna gå under, och ur bådas undergång växer oupphörligt en ny generation, och det är den, som segrar. Det är den på nytt födande mensklighetens gudom som segrar; och endast som minne lefva hos den våra strider, men som kärlek njuter den af dess frukter. Allt lefver och vexlar, allt rör sig och vacklar: endast ett ting förändras ej. Och vet ni hvad det är? Det är kärleken. Den är oändlig och evig hos slägtet, den är partiel hos individen; men lika oföränderligt som solen nu och alltid lyser och lyst, lika oföränderligt har kärleken lifvat våra fäder, såväl som oss. Vi lefva i en blodig tid, men hvad mera? I dag rasar stormen genom verlden, i morgon susar en vestanflägt fram. Det ena måste vara, så vida det andra skall finnas. Rätt har ingen. Striden är likväl den enda naturlag, hvarur det rätta växer. De kämpande stanna alltså oupphörligt blott vid anvisningar till det rätta; och om denna deras uppgift, betraktad med egoismens synrör, är obetydlig, är det i sjelfva verket likväl ej så obetydligt att vara en vägvisare i försynens eviga arbete. Och tro mig, general, endast i den mån vi älska slägtet rätt och sant och varmt, äro vi äfven goda vägvisare.

Acton betraktade Armfelt med stadig och lugn blick under det han yttrade sig. Döring, som stannat vid fönstret, åhörde honom med uppmärksamhet. Han visste icke rigtigt, om han förstod Armfelt, eller om han skulle gå in på hans satser; men emellertid tilltalade de honom mera än Actons.

— Ni tror således icke på någon slump, herr baron, yttrade Acton, sedan Armfelt slutat, utan anser allt, som händer, för rättvist?

— Visserligen, general. Allt har rätt att gälla så långt det kan gälla.

Acton fäste ännu en gång en uppmärksam blick på honom.

— Då gillar ni förmodligen också, herr baron, den svenska regeringens handlingssätt emot er?

Armfelt flög med handen öfver pannan, liksom han ett ögonblick tvekat att erkänna det.

— Hvarför icke? återtog han likväl snart. Den svenska regeringen vill störta mig; jag har också velat störta den — och vi hafva rätt båda. Ur dess och min strid skall snart ett bättre komma.

— Ni tager saken kallt, baron.

— Säg, lugnt, general.

— Nåväl, baron, jag har fått i uppdrag att kommunicera mig med er rörande er ställning till ert hof. Ni är en ovanlig man, herr baron. Ni har ej allenast blickat djupt in i vår tids politiska förhållanden, utan äfven i menniskohjertat, denna innersta driffjäder till alla yttre rörelser. I ert snille eger ni en alltid nyskapande kraft, i er karaktär ett säkert stöd, och i ert mod och er blygsamhet alltid out-