en resa, hvarunder han hufvudsakligast uppehållit sig i Paris, stäldes af hertigens blinda vänskap i spetsen för ärendena. Följden blef också hela det förra styrelsesystemets förändring. Företrädesvis blef jag ett föremål för hatet. Här börjar också min missbelåtenhet, och mitt missnöje växte i jemna steg med min hatfulle fiendes förföljelse. Tiden gick. Jag vill ej nu förspilla stunden med bevis på all småaktig ovilja emot mig. Jag beslöt, styrkt dertill äfven af mina vänner, att på en tid lemna fäderneslandet, hvilket min helsa också fordrade. Jag hoppades att genom denna resa förekomma flere politiska obehagligheter, allra helst som jag omöjligen kunde stillatigande förblifva inom intrigernas skådeplats. Jag erhöll permission och reste. Men knappast hade jag lemnat rikets gräns, förrän signalen till anfall gafs, och alla ränker sattes i rörelse emot mig. Efter en månads frånvaro affordrade man mig min ansökan om afsked från öfverståthållare-embetet. Jag vägrade att lemna den och svarade, att jag aldrig kunde förmå mig att lättsinnigt frånträda ett embete, som var det sista och i så hög grad utmärkta beviset på min förre herres ynnest. Med åsidosättande af formen, förklarade man likväl embetet ledigt, och man bortjagade utan skonsamhet min hustru och mina barn ur öfverståthållarehuset, utan att låta dem åtnjuta den lagliga rätt hvarje afskedad eller död embetsmans familj eger, att i 6 månader bibehålla boställsrummen. Mig sände man som minister till Italien, hvilken beställning, så ärofull den ock kan anses, likväl, med hänseende till hvad jag förlorat, af mig blott kunde betraktas såsom en landsförvisning. Jag saknar ord för att uttrycka de förolämpande trakasserier jag här lidit. Mina depescher, mitt uppförande, allt har klandrats, under det man på samma gång förföljt mina vänner och alla, som hyst någon tillgifvenhet för mig. Hatet anföll mig från alla sidor; raseriet tycktes ej ega någon ro, förrän jag blifvit undanröjd, och i detta ögonblick har man krönt verket genom att förklara mig såsom chef för en brottslig sammansvärjning.
Känslan af lidna oförrätter uttryckte sig med målande drag i det sätt, hvarpå Armfelt framstälde sina tankar. Hans röst var än mild och rörande, än stark och uppskakande, efter som ämnet gaf vid handen. Allt hos honom vittnade om omisskännelig upprigtighet och smärta.
— Det förblifver dock alltid en obestridlig sanning, att beskyllningen emot mig grundar sig mera på förutsättningar, än på verkliga bevis. Jag skall öppet och så kort som möjligt genomgå så väl det ena som det andra.
Han teg stilla ett ögonblick, derunder kastande en tankeblick öfver de många brokiga ämnen, som han hade att genomgå.
— För att få mig brottslig inför Europas ögon, var det nödvändigt att anklaga mig, först med insinuationer, sedan med öppna beskyllningar. Man har ej underlåtit något och tillvägagått med välbepröfvadt jesuitiskt mästerskap. Tidningspressen i Hamburg lånade sig också beredvilligt till vehikel åt den skändliga kabalen. Också var det
