jemvigten. Nästa ögonblick störtade han utför trapporna ned i katakomberna.
Nära nog vansinnig af fröjd, slog Adlerstjerna porten efter honom i lås, kastade pistolen ifrån sig och hastade fram till Louise Posses dörr.
Louise målade. Ifrån det ögonblick, då hon, skild från sina
vänner, inspärrades i den trånga fängelsehålan, hade hon oftare än
någonsin förr bedt och hoppats. Bön och hopp gåfvo henne en
känslig, religiös stämning.
Olyckan är alltid andäktigare än lyckan. Man träffar oftare sorgen än glädjen knäböjande vid korsets fot. Den kristliga nattlampan tändes för den ensamma, suckande smärtan, men slocknar gemenligen för hvardagslifvets bullrande nöjen.
Under sitt vistande i Neapel hade hon besökt flertalet af klosterkyrkor och öfver allt sett madonnabilder och porträtt af helgon. Reminiscenserna af dem sammansmälte nu till en enda bild.
Vi hafva beskrifvit det intryck, som den af Döring tappade bröstbilden gjort på henne, och äfven i hennes religiösa åskådningar gjorde sig detta intryck lefvande och mägtigt gällande.
Helgon-reminiscenserna iklädde sig sålunda det upphittade porträttets anletsdrag; men det jungfruliga, det jordiskt qvinliga i dessa drag blef förklaradt af hennes pensel. Den passionerade, om kärlek talande elden i ögonen blef öfverjordiskt ren, himmelskt klar: ögonen sökte ej mer sin lycka på jorden, utan öfver molnen, bland stjernorna, i ljuset; de svällande, purprade läpparne idealiserades: de tycktes ej mera glöda under en dröm om kärlekens glöd, de uttryckte en mildare tanke: en bön liksom sväfvade öfver dem, sväfvade upp till högre rymder. Originalets drag sofrades af Louises pensel, de undergingo i hennes själ liksom en ny födelse. Slagget föll bort ifrån idealet. Engeln lösgjorde sig ur stoftbandet och framstod ren och fri. Det jordiska bortsjönk, och endast det himmelska räddades.
Man rördes till andakt af det förklarade helgonets fromma och mildt resignerade anlete.
Vid foten knäböjde ett barn, med sammanknäppta händer.
Louise var just sysselsatt härmed, då Adlerstjerna öppnade dörren och störtade in. Han var utom sig.
— Följ mig, ropade han, ni är fri, min kusin; följ mig!
Upprörd af den med Zamparelli nyss slutade striden, förmådde han knappast tala.
— Jag har besegrat Zamparelli, ni har ej något att frukta mera, kom, kom! Jag öfverlemnar mig åt er nåd. Jag har varit mycket förrädisk emot er. Jag vädjar till ert hjerta, till er godhet. Följ mig blott!
Den hotande fara, som nyss spänt hans sinnen, och ur hvilken han gått segrande, hade förändrat hans tänkesätt.