— Heliga guds moder! utropade han och kastade sig ned på knä, det är hon sjelf, nunnan i S:t Dominikanerklostret, Neapels nya helgon, de fattiges vän, de brottsliges milda domarinna!
Och han höjde bedjande sina händer emot helgonbilden. Louise hörde väl hans utrop, men ansåg det härflyta från öfverdriften i en passionerad mans hänförelse.
— Och mitt barn, o gud, mitt barn!
Vid foten af helgonet hade Louise lagt ett knäböjande barn, med en blick, så bedjande, så mild, så klar, att hela dess väsende tycktes uttala sig i den. Zamparellis lilla Maria hade tjenat henne till modell. Flickan, tillsagd att förblifva orörlig i sin bedjande ställning, hade, oaktadt Louises förskräckelse och oväsendet utanför skärmen, förblifvit orubbligt stilla på sin plats.
Bilden på taflan var så lik modellen, som hade den varit en trogen spegelbild af den. Färger, former, uttryck, blick, allt hänförde genom sin barnsliga och själfulla likhet.
Zamparelli beundrade och tjusades; men utan att denna tjusning förgick, tog den likväl snart en annan rigtning.
Utan att uppstiga från golfvet, och ännu sjelf i en knäböjande ställning, vände han sig ifrån taflan och emot Louise.
— Den som kan måla så, utropade han, tänka och känna så; huru skall icke hon äfven kunna älska!
Louise hade aldrig förr hört något ord af honom uttaladt om kärlek, och hon darrade ovilkorligt vid det hon nu hörde.
En hastig blick öfvertygade henne äfven om det vilda och upprörda tillstånd, hvari Zamparelli var försatt. I hans ansigte brann ett vildt djuriskt begär, i hans ögon flammade en vulkan af böjelser, och hans leder skälfde.
Girigt slukade han henne med sina ögon. Det var en retad Hindu's otyglade kärlek, som brann deri och ville liksom förtära henne. Louise fruktade hvarje stund, att han skulle kasta sig öfver henne, och hon drog sig rädd tillbaka i sin vrå.
— Ni måste bli min, yttrade han slutligen, mera vrålande än talande. Förstår ni hvad det vill säga att älska? Det är att förtäras af en Nessidrägt, är att brännas upp på bålet af sitt eget hjerta. Jag älskar er.
Hans ögonglober vidgade sig under det han talade.
— Ni är född, fortsatte han, för att nedstiga i mitt hjerta och med ert öga släcka helveteselden der; ni är född, för att frälsa mig ifrån mig sjelf, för att återföra mig ifrån förderfvet. Ni är född att i taflor, sådana som denna, måla mig himmelens sällhet på jorden, öfverflytta helgonen ifrån ljusets eviga länder och ned i mitt sinne. Ah, ni drager er tillbaka: hör ni, huru mitt hjerta klappar, mina pulsar slå. Vid S:t Januarii själ, ni måste också älska mig!
Och han lyfte sig allt mera upp ifrån sin bedjande ställning.
Den lilla Maria anade instinktmessigt den fara Louise lopp, och
