40
men in i affärerna, förrän den ene efter den andre af dem afskedades, flyttades till befattningar i landsorten eller skickades utrikes. Augusti och September månader 1792 voro rika på dylika arrangementer. Ruth, Lagerbring, Schröderheim och Lastbom måste lemna sina befattningar och hufvudstaden. Taube, Franc, Nordin, Wallqvist, Håkansson m. fl. hade samma öde. Den unge konungen fick också han en alldeles ny omgifning, med undantag af sin guvernör, grefve Gyldenstolpe, hvilken uppgifves ha varit en rumlare. Lägger man dessutom härtill, att en eller annan redan utfärdad förordning återtogs samt nya utfärdades, som väckte folkets misshag, så blir kalken än bittrare. Oroande voro väl äfven vid denna tid ofta återkommande oordningar på gatorna samt fiendtliga anslag på husknutarne.
Ett något häftigt uppträde hade med anledning af någon af de här angifna frågorna äfven i dag egt rum emellan hertigen och Reuterholm. Under meningsbrytningen framkom Reuterholm med sin stora slagruta, nämligen med frågan om den mördade konungens tillstånd i himmelriket.
Det på senare tiden icke så sällsynta svårmodet öfverföll hertigen också dervid. För hans andliga öga framträdde den aflidne så lifligt, att han snart stod lika lefvande framför hans kroppsliga. Han skref under; men sjönk ned i sin länstol. Då han återkom till sig sjelf, var Reuterholm borta, och han beslöt att förskaffa sig litet frisk luft, en smula förströelse, någonting, som kunde pigga upp sig. En stråle skimrade också flygtigt och oredigt fram i hans själ, liksom kom den från ett vänligt öga. Men äfven i detta fall var det temligen öde omkring honom. Mamsell Slottsbergs öga var och blef ändå aldrig detsamma som fröken Rudenskölds. Han drog en lång och djup suck, under det att han afsände ett bud till den förra, att han ämnade henne ett besök.
Det är så vi återfinna honom. Men synen är sjuklig och sorglig; låtom oss hasta vidare, hasta ut i parken. Måtte det vara friskare der!
Åter nedkomna till borggården, finna vi i närmaste stora allé till
höger om slottet tvenne promenerande, af hvilka den ene är en
gammal bekant, Netherwood, och den andre en af hans goda vänner, för
öfrigt en kamrat vid den kår, der han är anstäld.
— Jag kan brista sönder af vrede och förtrytelse af allt hvad jag ser och hör, yttrade Netherwood, så baklänges går allting. Men att man skulle vilja göra den unge konungen galen, låter orimligt. Man är nog ändå galen här, tycker jag.
— Sant lärer det likväl vara. Fullkomligt säkert är, att hela medicinska fakulteten är anbefald att komma hitut för att undersöka konungens fysiska och psykiska tillstånd, samt att deröfver afgifva sitt yttrande.
