Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/452

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

448

sida, en prydnad på tronen; och om ett folk någonsin kan vara lyckligt, så är det de båda Siciliernas folk under er och er gemåls visa hägn. Om man säger någonting, ers majestät, så är det af så underordnad betydelse, att ni säkert skall småle deråt.

— Dölj ingenting.

— Jag ämnar det icke, ers majestät. Jag är icke ers majestäts undersåte — jag är en främling — en, som ni sjelf behagat kalla mig, gammal vän. Jag vill också, då ni sjelf rifvit upp detta ämne, tala såsom sådan till er.

— Furste, ni retar min nyfikenhet!

— En svensk kutter har i dag kastat ankar på redden utanför Neapel.

— Nåväl?

— Denna kutter lär, som det allmänt säges, vara utskickad för att härifrån afhemta baron Armfelt, hvilken i Europas alla tidningar nu mera anklagas för en konspiration emot regeringen i sitt fädernesland.

— Fortsätt.

— Ferdinand drog sig tillbaka inom sig sjelf.

— Man berättar vidare, att Armfelt skall stå mer än vanligt väl vid det neapolitanska hofvet.

— Det är sant, jag värderar honom högt.

— Man säger, att ers majestät skall till den grad vara förblindad af honom, att ers majestät beslutat att icke utleverera honom.

— Och om jag verkligen gjort det?

— Skulle det vara möjligt?

— Ja, min vän. Jag ämnar söka rädda honom undan det oförsonliga hat och den bittra hämd, som jagat honom från Sverige och förföljt honom ända hit; rädda honom undan det oerhörda spioneri, som här omgifver honom; rädda honom ifrån att falla för de legda banditer, som man tussat i hans fotspår. Jag vredgas icke ofta, men jag känner mig upprörd, då jag tänker på att en regering använder ett helt lands tillgångar för att förfölja en enda enskild person.

Vincent stod ordentligt öfverraskad öfver den värme, hvarmed Ferdinand talade:

— Ers majestät …

— Lemna detta ämne, Lubomirski, det hör ej hit. Har Europa ej något annat att anmärka emot mig, så må det gerna prata.

Vincent återtog hela sitt slutna, kalla och stilla väsende.

En känsla af barmhertighet föranledde honom nyss, sedan han pröfvat Ferdinands hjerta och funnit det ännu tillgängligt för stolthetens, kärlekens och vällustens, d. v. s. svartsjukans, furie, att gifva sina ord en annan förklaring, än han i sjelfva verket först ämnat. Han ångrade nu denna känsla, såsom en svaghet.

Armfelt var visserligen omgifven på alla sidor af Vincents uppmärksamhet, inringad liksom en björn af en väpnad jägarekordong; men så länge han hade Ferdinands personliga skydd, var Vincent dock all-