De båda fruntimmersmaskerna skrattade.
— Fruntimrens lif är ett ständigt kärleksäfventyr. Ni har sett en sådan der dansmästare af papp, hvarmed man brukar roa barn och hvars alla delar sammanhållas och sättas i rörelse af en enda tråd. En sådan der tråd sammanhåller också fruntimren och sätter lif uti dem. Tråden är spunnen af kärleken.
— Bah, min herre!
— Utan kärlek skulle fruntimren vissna bort, som blommorna utan solsken och luft.
— Gycklare!
— Om morgnarne undren I: skall han komma i dag? Om qvällarne tänken I: hvar har han varit i dag?
— Ni går för långt.
— Kärleken upptager så edra tankar, att ni ej ha rum för någon annan. Om ni ej finge älska, skulle ni icke ega någon glädje; om ni ej älskades, skulle ni ej kunna lefva. Utan kärlek är qvinnan död. Lade man ett fruntimmer, hvad skall jag säga, i en kemisk destilleringsapparat — förlåten mig det profana i min liknelse — skulle endast suckar och drömmar, rosor och förgät-mig-ej utveckla sig derur. Med ett knäfall vill jag också böta för mitt brott, att på en hel qvart icke hafva talat om kärlek.
Konungen och Vincent hade oupphörligen med uppmärksamhet följt de samtalande, utan att likväl kunna höra mer än ett eller annat af deras ord.
Man säger att kärleken har en bindel för ögonen, men svartsjukan har icke blott en bindel för dem, den har grå starren. Också ledes den gemenligen af den sårade fåfängan eller af det passionerade och blinda hatet. Den ene blinde leder här som i många andra fall den andre. Att operera svartsjukan är i sanning ej lätt.
Då konungen såg att den okända masken ämnade göra ett knäfall för damerna, skyndade han fram emot dem.
Konungen yttrade icke ett enda ord, men han lade sin hand med en kraftig rörelse på kavaljerens axel.
Hvad politiken, denna underbara magt, som ännu i dag lik forntidens mager utan eld antänder sina offer och låter dem nedbrinna till stoft vid sina altaren, hvad politiken under åratal ej förmått, åstadkom svartsjukan på ett enda ögonblick. Ferdinand var utom sig af vrede.
Öfverraskade blickade damerna på honom, under det hans hand ännu alltjemt hvilade på deras kavaljers skuldra.
Ingendera af dem anade att konungen gömde sig under den för dem så främmande masken.
Riddaren lyfte sin hand för att med en allvarlig stöt tillbakavisa den anfallande.
Anfallet och försvaret voro ögonblickliga, och stöten skulle ovilkorligen hafva träffat konungen, hade ej pilgrimen med en blixtsnabb rörelse skyndat emellan.
