Efter att slutligen ha passerat förbi en grotta eller ett eremitage vid sidan af vägen, som leder upp till det s. k. kinesiska slottet, samt äfven förbi berörda lilla trollslott, befinna vi oss snart i en täck och angenäm löfträdsdunge, i hvars midt vi finna en liten villa, också den bygd i någon slags kinesisk smak. Villan består nämligen af ett tält, icke spetstält, utan långtält, uppfördt i den lättaste stil. Nästan inbäddadt bland blommor, skiftande i smekande färgbrytningar, öfverraskade det blicken på ett intagande sätt.
Här måste den regerande féen vara, tänker man, en liten ganska omtänksam Vang pa från det »himmelska riket».
Hvad annat väl?
Men låtom oss utan all anmälan inträda genom de i draperier målade dörrarne och öfverraska vår trollfé.
I sanning, en verkligen charmant liten, ja, må till och med vara, ganska liten våning! Två rum, det är allt.
Det hela utgör dock ett litet verkligt féeri, i rigtigt kinesiskt oegentlig konstnärsmening.
Väggarne äro icke som vanligt tapetserade, utan målade i ljusa färger, öfverdragna med en skimrande lackering. Poetiska fantasier af något bizarr art smycka dem här och der. På ena sidan ser man en hel del unga kinesiska flickor — rätt intagande för öfrigt — under hvarjehanda ställningar stående med sina tåspetsar på i guld glänsande, af höga stänglar uppburna blommor, på en annan spela egendomligt nog blommorna på några slags instrument, under det att flickorna, förvandlade till fjärilar, dansa rundt omkring. Äkta kinesiskt upp- och nedvändt.
Men hvar hafva vi trollféen? Låtom oss öppna nästa dörr. Ah, hon sitter vid sin toilett. Läsaren finner det säkert i sin ordning att vi af grannlagenhet draga oss tillbaka.
I samma ögonblick som vi likväl vända oss ifrån toilettrummet, öfverraskas vi dock af att hafva hertigen midt framför oss.
Hans utseende var, sådan vi nyss sett honom, bekymradt och lidande. Man skulle kunna säga, att han åldrats. Men det är icke alltid dagarne, veckorna, månaderna, ja, icke ens åren, som komma oss att åldras; i detta afseende inverka våra förhållanden, framför allt vår egen själsstämning, oftast vida mägtigare och mera. Sådana härjningar hade väl under dagarnes lopp äfven hemsökt hertigen. Intrycket af hans sista samtal med Reuterholm var för öfrigt säkerligen icke ännu utplånadt.
Men dörren öppnas från toilettrummet och vår tidigare bekantskap, mamsell Slottsberg, utträder derifrån. Mamsell Slottsberg, säga vi; men nej — icke kan det vara hon.
Vid den inträdandes anblick tager hertigen också ett steg af häpnad, för att ej säga af förskräckelse, tillbaka.
Hans utseende, redan dystert och mörkt, blef ännu dystrare och mörkare.
