476
en blick i hennes ansigtle, drog hon sig oupphörligt allt mer och mer undan dem.
— Ni är grym — ni är elak.
— Ni är barbarisk.
Fruntimmersmasken på trappan hade härunder förblifvit orörligt qvarstående på sin plats. Utan att veta hvem den okända var, kände hon sig intresserad för henne.
— Kunde jag ändå hjelpa henne undan dessa nyfikna och envisa, tänkte hon för sig sjelf — finnes intet sätt — kanske de låta skrämma sig.
Beslutsamt hoppade hon dervid ned på marken och skyndade fram emot dem.
— Släpp detta fruntimmer! ropade hon, — hon är i mitt sällskap — släpp henne, jag befaller er.
Hon lade härvid så mycken styrka i sin röst, som det var henne möjligt.
Det oförmodade anfallet, det bestämda i befallningen framkallade också det resultat, som hon önskade. Menzikoff och Munk släppte den okändas händer, hvilken, i samma ögonblick som hon kände sig fri, tog till flykten.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk blickade nästan förtviflade efter den bortflyende. Hvilket tillfälle hade icke gått dem ur händerna!
För öfverhofmästarimnan var ögonblicket allt för tillfredsställande, att det ej skulle komma henne att skratta af glädje.
Hon såg de båda damernas förtviflan, och hon skrattade åt det komiska deri.
Hon såg, att de — efter ett ögonblicks besinning — märkte, att de låtit narra sig, och nu blickade förlägna på hvarandra — och äfven deråt skrattade hon.
Hon såg, att de gjorde en rörelse, liksom för att angripa och demaskera den, som så oförutsedt skyndat fram till den okändas hjelp — och huru skulle hon kunna låta bli att äfven skratta deråt.
Hvarje detalj af den lilla tilldragelsen var för henne en anledning till skämt och löje, och hon begagnade sig äfven at sitt, man skulle kunna säga, medfödda privilegium.
Menzikoff och Munk närmade sig också nu både henne och hennes vän.
— Följ mig! uppmanade hon i detsamma sin följeslagarinna och fattade dervid hennes hand. Följ mig!
Och skrattande sprungo båda derifrån.
Deras flykt ökade ännu mera prinsessans och myladyns missnöje.
Döring hade aftagit sin mask, nu mera, om icke trött vid hela upptåget, åtminstone icke böjd att fortsätta det.
— Det är ert fel, min herre, tilltalade honom prinsessan, att den okända undgick oss.
— Ni borde såsom vår kavaljer ha hjelpt oss.
— De herrarne, de tala om kärlek, men troheten tala de aldrig om.
