482
Det gifves visserligen hjertan, som äro för lata eller för slöa för att kunna älska. Om dem är icke fråga här.
Vägledd af Vincent, skyndade konungen framät, i afsigt att återvända till samma del af parken, der han nyss förut demaskerat Menzikoff och Munk.
Med läsarens tillstånd vilja vi hasta före honom till stället.
Allting hade ännu samma utseende der, som då vi nyss lemnade det. Från träden nedhängde de färgade lamporna och spredo ett brokigt, magiskt skimmer öfver föremålen. Templet på ena sidan, bygdt också af lampor, fästa vid grenarne, stod ännu lika luftigt, lika lysande, lika praktfullt. Man kunde tro — så glänsande, nästan poetiskt sagolikt tycktes det — att det var icke allenast bygdt, utan äfven bebodt af en fé.
Musiken hade ej heller upphört. Liksom ett haf med silfverklingande vågor rullade tonerna fram genom luften, än i långsamt bortdöende, brusande och djupt gripande ackorder, än i hastigt öfvergående, lifliga och lekande.
Helt nära trädet med den lilla, af vindrufsrankor bekransade spiraltrappan återfinna vi tvenne redan förut sedda fruntimmersmasker. Den ena af dem var pilgrimen, den andra dess följeslagarinna.
Bådas ansigten voro betäckta med masker, men vi hafva redan förut sett dem maskerade och veta, att den ena då var öfverhofmästarinnan och den andra friherrinnan Armfelt.
— Det är omöjligt, yttrade pilgrimen, att konungens misstanke ännu kan fortfara.
— Ni känner honom icke, gör som jag vill.
— Men signalen.
— Signalen? Den gagnar oss till ingenting. Actons uppträdande kan endast rädda oss ifrån yttre våld, och som händelsen nu utvecklat sig, hafva vi ej något sådant att befara. Häng upp jagthornet der på grenen! Behöfva vi det, kunna vi taga det der. Vill någon annan göra det, låt ske. För vår del böra vi göra oss af med allt, som kan gifva oss utseende af någonting, som är hemlighetsfullt, någonting som är tillstäldt.
— Vid signalen fäste jag eljest samma förtroende, som vid ett slags nödankare.
— Ganska bra, men konungens misstanke är nu vår värsta fara, allt annat är af ingen vigt. Lyd mig! På hvad vilkor som helst måste denna misstanke tillintetgöras.
Och pilgrimen löste jagthornet ifrån sin gördel, och fäste det vid en af grenarne.
— Om jag ändå kunde träffa Armfelt ett ögonblick, eller få ett bud till honom. Men det är en fåfäng önskan. Ah, kunde jag blott med en enda vink underrätta honom om … om … om …
— Hör! Klockan börjar redan slå.
— Skynda er; nu tillbaka till slottet.
Innan klockan hunnit slå sista slaget, framkommo konungen och
